Melody Club live i Eskilstuna

 

Det kan bli lite tjatigt att blogga om Melody Club då jag redan gjort det så många gånger. Men så bjuder de alltid på en enastående show som inte är lik den andra och därav bara måste jag få berätta. I Eskilstuna såg jag dom fredagen den 29 juli 2011 och det var så mycket nostalgi. Väntan var otrolig lång, jag var i en stad jag inte besökt på tretton år och jag laddade med förbandet som för en gångs skull var bra. Mitt i dansen ser jag Nicko och Rille och Jon stå i trappen. Jag vänder mig bort från bandet på scen och vinkar mot dom istället. De vinkar tillbaka och jag bara känner hur magpirret bor mer och mer i mig. Förbandet fortsatte så jag bad Martin hålla scenplatsen.

 

 

Jag sprang bakom scen och fann Jon att krama. Han blev glad att se mig och frågade hur jag mådde. Jag svarade med ett leende ansikte att jag var glad och peppad. ”Det är jag med” svarade han. Sedan gick jag vidare och knackade Rille på axeln. Jag sa Hej och att jag var glad över att ha honom tillbaka i bandet. Hur jag minns Kalasturnén 2004 och han svarade ”Oj då.” och att det var kul att se mig också. Sedan fann jag inte varken Nicko , Erik eller Stoffe. Så då gick jag tillbaka mot scenen. Men jag kunde inte hålla mig då det visade sig ta lång tid för förbandet att kliva av scen och plocka ihop sina saker.  Så jag gick bakom scen igen. Helt plötsligt så var ju Nicko, Stoffe och Erik där. Ja, hela bandet stod i en klunga och småprata. Stoffe ser mig med en gång och utbrister ”Nämen hej! Är du också här?!” Vi kramas och jag nickar. Ber honom signa programbladet och han säger ”Givetvis” sedan skrattar han åt den gamla bilden i tidningen. ”Är det en gammal tidning  det där?” undrar Nicko och jag svarar att den är ny men texten är från en rad olika intervjuer.

 

 

 

Stoffe undrar om det är en bra ide att de signar tidningen då texten blir oläsbar. Jag förklarar att den redan är läst och att jag har yttligare en likadan artikel. Stoffe blir lugn och ler. Sedan skriver den ena efter den andra sitt namn. Erik skrattar och pekar på bilden. De alla talar i mun på varandra och ser ut att ha riktigt roligt. Helt plötsligt utbrister Stoffe ”Nostalgica Lokomotiv” Jag ser road ut och skrattar jag med. De få minuterna kändes längre än vad de var. Och tiden liksom försvann. Men sedan märker jag att nu gäller det. Grabbarna är peppade och börjar hymla och göra segervågen att det är dags för mig att lämna dom och se dom gå upp på scen. Jag springer tillbaka till området och ställer mig rakt fram. Först Jon, sedan Rille, sen Erik, sen Nicko och sist Stoffe kliver upp på scen. Inledningsvis hörs låten The Only ones och det blir fullt ös rätt så snabbt. Kvällen bjuder sedan på att Nicko och Stoffe står mot varandra och spelar på varsin trumma.

 

 

Rille sitter i mitten med sitt trumsätt och alla dundrar på i en helsikes fart. Adrenalinet pumpar hos mig. Kvällen blir mörkare och ljusen på scenen blir klarare. Att det är utomhus och rätt kallt i luften märker jag inte av. Erik drar ett gitarrsolo och låt efter låt spelas. Det känns som en oförglömlig kväll redan i mitten av spelningen då jag hoppat sönder mina skor, tappat andningen och gråtit en och annan tår. När låten Wildhearts spelas blir det allsång och händer i luften som lättsamt gungar fram och tillbaka. Stoffe spelar den på gitarr och det är helt nytt för mig. Jag har sett på bilder hur han haft gitarr men få uppleva det live en sommarnatt är något helt annat. Det är oförglömligt.

 

 

Även låten The Hunter inleder de rätt ovanligt. Ett lugnt, stämningsfyllt solo och instrument som vilar i takt till att bli en hejdundrans kalvakad av känslor och adrenalin. Avslutningsvis kommer låten Electric och publiken blir som tokig! Dags för allsång igen. Dags för Stoffe att hoppa runt som en galning, hänga sig i takvajorna (då blev jag rädd på riktigt) och allmänt ösa på. Den starkaste bilden jag har från spelningen är dock då Nicko och Erik spelar sin bas respektive sin gitarr rätt mot publiken. Det är centimeter från mig och de ansiktsuttrycken de ger oss i publiken är sann glädje, lycka och ett rus av att natten kommer aldrig ta slut.  Även om det tyvärr blev så. Men mig gör det inget. Jag lever än på minnena. Lyckades filma med min nya kamera och fick reda på i efterhand hur bra ljudet blev. Jippi, äntligen! Så konserten i sin helhet, kärlek, adrenalin, nostalgi och lycka!

 


Tankar och Norge

Det är ovanligt tyst i korridorerna. Jag lägger mig ner på betonggolvet. Lysrörslampan skakar till med sitt ljus. I takt med hörseln hör jag hjärtslagen mycket tydligare. Det här skulle inte bli någon vanlig dag men jag kunde heller inte sätta ord på varför. Regnet sila ner sakta från fönsterrutan som sett sin bästa tid. Jag reste mig upp och kände mig mer levande än någonsin även om det så bara var timmar kvar...

det var timmar kvar tills min värld aldrig mer blev sig lik. Det var minuter kvar tills du skulle komma rakt emot mig och jag skulle ligga åter igen på betonggolvet. Fast denna gång...denna gång mot min vilja.

// Urdrag från senaste anteckningen skriven av mig. Törs inte lova att detta är stycke från min framtida bok, men så kanske ;) håll ut! Tids nog kommer den också.

Men nu så känns det  som det finns viktigare saker att skriva om. Därför tar jag det här nedan;

Så till Norge. Alla har sin åsikt och jag har knappt vädrat min. Eftersom jag har miljontals frågor men inga som helst svar. Det som har hänt är oförlåtligt. Men det bästa jag hörde citeras idag var från en tjej som var på ön. "Om det finns så mycket hat i en människa, tänk då hur mycket kärlek det finns i oss alla som är kvar." Jag blir tårögd om allt nytt jag hör. Allt nytt som visas på tven, går att läsa om i tidningarna och det ändå jag kan göra är att visa mitt stöd. Jag sätter ut en norsk flagga på min facebook (likt många andra) och känner ett mod att visa min sorg inför det som har hänt. Jag tänder ljus och tänker så många tankar. Jag hoppas på att få se den fortsatta styrkan hos befolkningen, jag beundrar att de aldrig ger sig och så hoppas jag på ett mycket hemskt, svårt, långt och lidande straff för han som gjorde vansinnesdåden. Det finns inga ord. Eller det skulle då vara dom här. Men de är inte tillräckliga...låt en ljus framtid få möta oss alla.
Sov gott och vila i frid.



snart reser jag iväg

Nästa torsdag tar jag tåget tillsammans med min kärlek och åker till Eskilstuna. En stad jag inte sett sedan 98 och som jag längtat att komma tillbaka till. Det kommer bli ett äventyr då man förlitar sig på en karta som känns oläslig i ens egna ögon. Men samtidigt kommer det känns närvarande att vara där. Få se sitt favoritband, kanske gå till familjegraven som inte är min men tillhör släkten ändå och åka den gröna bussen som tog en som barn till kullarna, till lekparkerna, till Guns hand och Bengts leende.

Jag glömmer aldrig hallen som ledde in till köket. Till matrummet varpå väggen hägnde en hylla och på den stod plåtburkarna. I solsken blev det alltid en bländande ljussken från dom och motivet var vår och påsk. Jag glömmer aldrig guldklockan som tickade likt djupa suckar. Jag minns leksakerna man visste vem dom tillhörde men aldrig våga fråga om. Jag minns djurparken och de vita tigarna och Nyckelpigan som var den enda bergochdalbanan man vågade åka mer än en gång. Jag minns Eskilstuna som staden jag vill återkomma till så fort jag hörde Kent på radion eller köpte min första skiva med namnet Yvonne och de satte orden på sorgen jag då bar i mitt liv.
Jag har inte sett staden sedan 98 och nu ska jag tillbaka. Till där rötterna odlade sommarstuga, hallonbuskar, färgglada rum och perfekt gräsmatta. Där drömmen slogs i tusen bitar och där tårarna var även av lycka. Tillbaka till en plats med nya minnen. För jag är glad men samtidigt skrämd. Jag är förväntasfull utan att gå in med för många känslor. Jag vill helt enkelt åka redan ikväll.
Det är nämligen dags att komma hem igen för veta vad man har idag.