The King of pop R.I.P

And what will happen when we´re gone
Will you remember how we were
Change your life, change your heart
Get ready for a brand new start

// Kristofer Östergren



Michael Jackson är död.  Må han vila i fred.

Likaså många andra har gått ur tiden alldels för snabbt. Det är så märkligt avv vi människor uppsakattar en person då den lämnat oss. Vare sig den gått eller ligger begraven. jag tycker det är så viktigt att även hylla personer medans dem lever. Berätta för dem att det är fint att de lever och det är så bra att personen finns där för en. Nu var vissligen Michael hyllad och älskad. Jag kan inte förstå hur det är att vara superkänd i USA. Det verkar frukstansvärt jobbigt. Jag såg bilder på det och jag bara kvädes av att vara åskådare. Jag hoppas nu hans barn får det bra och att han Michael sover sött där hanb sedan får göra det.

Mitt liv då?
Solen och dess värme dragit med allt för dålig hälsa för min del. Jag är låst i min egna kropp och bara längtar efter svala vindar. Längtar att få se annat än tvskärmar som berättar om Michaels öde och vilket öde hans barn tvistas i. Tänker på nästa vecka då jag får åka till gotland och vecken därefter då jag kommer till Gbg. Då jag kommer tillbaka till något som trygghet och välmående igen. Get ready for a brand new start tror jag vi alla behöver ställa oss in på.


Tidigare idag fick jag ett sms Jag äslakr dig. Kom bara på det. Det var så fint skrivet och jag kom att det självklara inte alltid är där. Å borde heller inte alltid vara där. Eftersom det tycks vara mer smärtsamt då man inte ifrågasätter sitt liv i mellanåt. Varje vecka förssöker jag ge mig in på att inte ta saker för givet. Även om det ibland blir svårt och det underättar såklart att allt är som det brukar. Men världen vill visa oss en annan sanning. Likaså mitt liv omkring.

Mitt i all städning idag fann jag även brev från mormor...vissa var lättare att läsa än andra. Hon kallade mig för hjärtebarn och sände tusen kramar i nästan varenda brev, det hade jag tillfälligt glömt av, men nu så väcktes känslan till liv igen. Hur betydelsefulla desssa brev var och är än idag. Hur mycket hon skriver, berättar och saker hon vill säga men tycker jag är för ung. Jag tycker det bara är vackert i sig att hon ens vill säga det till mig...ååh, älskade mormor, synd att du inte kan komma tillbaka! Det är så mycket jag skulle vilja fråga dig om och bara få hålla din hand skulle göra mig så glad.

Det är något jag saknar oehört mycket. Att jag aldrig fick chansen att få mod till mig och låta rädslan styra mig som barn. Jag vågade knappt något ...vuxna omkring mig trodde jag både var döv, stum eller något det helt enkelt inte förstod sig på. men jag vet. Jag var rädd. Jag var otrygg och jag kände mig helt inte omtyckt någonstans ifrån. Och att ingen vuxen har sett detta eller försökt göra något åt det. Det känns ibland så sorgligt inom mig.

Nu ska jag avsluta för den här kvällen. Den här datorn jag sitter vid nu gör mig tokig. Och internet är sjukt segt. Så det ska verkligen bli skönt att få åka iväg i nästa vecka., För då kommer jag iallafall inte ha tid över för att blogga. Då nöjer jag mig med att återberätta.

Hejsvejs

ett litet paket


Ett litet brunt paket på posten...

Idag anlände ett litet brunt paket. Jag verkligen älskar det! då det landar något som låter *duns* i min brevlåda. Den här gången var det jag själv som hade glömt av att jag skickat efter ett armband, jag vunnit på en traderaakution. Redan  då det anländer undrar jag vad det kan vara. Då jag får det i min hand så undrar jag vem som tidigare hållt i det. Jag har avsändarens namn men jag vet inget om människan. Jag håller i armband hon har gjort eller fått tag någonstans. Det ligger omslaget i ett vitt skirt papper. Det doftar hemtrevnad...någon slags trygghet ligger i doften och jag ler. Ett slags avtryck av någons liv. Vars öde var att vi skulle mötas här och aldrig mera ses. Eller?

Som skrivet, jag tror det är hälsosamt att ibland köpa mindre saker via nätet, för sedan glömma av dem. Det gör så jag inte glömmer medmänniskor i min värld. Hur mycket vi behöver varandra men hur lätt vi stöter bort den jag inte känner. Det känns hemskt varje gång i mig. Då jag inte lyckats lära känna en människa på något slags vis eller då människan emot mig inte visar intresse att ens säga Hej. Det känns som det aldrig kan hända här i Sthlm. Så fort jag åkte ut till mina föräldrars landställe och var i deras matbutik. Så stod jag och rotade i en stor realåda. Jag fann en spegel men ramen var gräslig. Damen stod mittemot mig och sa "Men ditt ansikte är vackert". Jag sken upp. För jag trodde jag bara hade tänkt. Hon tyckte det var synd att jag hade färgat håret svart. Men hon tyckte det var värre att hennes barnbarn hade färgat över sitt naturliga röda hår. Pju. Jag höll med henne. Det var faktiskt mer skandal jämnfört med mitt askblonda hår.

Nu ska jag avsluta dagens tankar. Återfå min balans genom att inte vara så mycket vid datorn. Bara fånga den här veckan av enkelhetens ting. Dagliga promenader, inte överdrivet mycket shopping och absolut inte onödigt sockersug som leder till godisätande. Nej. Russin, en kopp te och på sin höjd någon hembakad fröjd (alltså kaka, muffins, dylikt.), kanske på torsdag? För då fyller min käre far hela 63 år =)

Och kom ihåg, le mot en främling , för en dag kanske ni behöver varandra.

tankar runt fem


bilden på mig som glad och lycklig i sommarsolens ljus.

Det är så sjukt irriterande att mitt internet har blivit segt. Främst att jag inte längre kan lyssna på myspace utan att alla låtar ska hacka. De ger inte samma känsla som att få lyssna helt. Men jag är glad att jag i alla fall har hittat min Yvonne skiva. Då jag märkt att de varken finns på myspace eller mycket på youtube. De är bland de finaste texter som skrivits. De låttexter som räddat många gånger vissna nätter. Just idag ville jag lyssna på http://www.myspace.com/kitemalmo som ännu inte släppt någon skiva. Men nu så går de inte. Att jag får glädja mig åt att jag även funnit min gamla Night at the Zoo skiva med TheMo. Som har samma sångare som i bandet Kite. Så visst, jag saknar kitemelodierna, men jag får iaf höra Nickos röst. Wiee!

Nu har det börjar regna igen. Jag hoppas det inte håller i sig. Det drar ned hela mig. Å imorgon är det midsommar. O jag har inte fattat det förens nu, då jag stått och lagat picknickmat i lite mer än tre timmar. Så nu fan får det sluta regna, imorn framförallt. Igårkväll stack jag till Martin. Det var så skönt att sitta på tåget och bussen ut mot honom. Jag hade ett sådant lugn inom mig. Det var som i ett drömläge. Jag kände varken eller. Bara ren lättnad och hur enkelt allt var. Ingen stress, ingen panik, ingen ångest, inget som tynger, inget som irriterar, inget som bidrog till att känna sig låg utan allt var bara så enkelt. Sen när jag kom fram mötte jag Martin. Jag kunde inget annat än le och skratta. Bara försvinna in i hans armar och förundras över hur fina människor det finns i mitt liv. Såsom Martin. Jösses vad jag klagat förr på honom, men när vi stod där och luftballongerna flög omkring oss, var det som att inget hade hänt. Inget mer än ren kärlek som bara växte sig. Trots att jag frös och hade kunnat klaga på det. Så var det bara som de försvann och värmen var omkring oss.

Jag försöker förklara. Kanske det är svårt att förstå. Men jag är verkligen ingen person som inser kärlek och dess kraft varenda dag. Oftast är jag negativ, kritisk, stressad och då jag väl ser Martin tar jag det som en självklarhet. Dumt nog. Men igår var jag som förbytt. När vi väl kom till hans lägenhet så mös vi bara och såg film, den här enkelheten att göra något men att inte säga allt. Det visade sig vara något jag saknat. Något jag missat på så himlans länge. Nu när jag kommit hem är jag bara glad. Något bitter över regnvädret, att min midsommar inte blev som tänkt men ändå glad över att jag åstadkommit så mycket i mitt liv.