Sagan som kändes sann

Så kom vi dit. Jag kände direkt att det var en plats att känna sig hemma på. Jag var en i mängden och det kändes så skönt att kunna vila i det jag alltid kämpar med. Jag var där, mitt bland främmande människor som tog mig i hand och en flicka med överskottsenergi och kärlek så det räckte till hela rummet. Ibland slog tanken mig att dör jag ikväll så är det en sådan där kväll det inte skulle göra mig något. Jag skulle känna att jag utrett allt av värde och ranson. Jag tog med mig vännen och min vän, väns vän och de i sin tur hade med sig en gemensam vän som blev en ny bekant till mig.




Vi satte oss i den bästa soffan, de beställde öl och flickan kom emot oss och utsåg oss till jurygrupp. ”Ni är dem coola kidsen som sitter längst bak i bussen och har kul.” Vi log instämmande mot varandra att visst skulle det kunna vara så. Samtalsämnena studsade omkring men mest handlade det om poesi. Dömandet av poesi och intrycket det först kan ge men sedan bli något helt annat. Det var bestämt att reglerna var svåra att följa, man buade ut rejält de man inte tyckte om (som låga poäng) och man ropade och skrek av glädje då poängen var höga eller då energiknippsflickan bara var för underbar.

Södermalm Poetry Slam

Intrycken var många ikväll. Jag var så djävla nöjd med det jag åstadkommit. En äldre tant inledde med en ascool dikt att de svärs förlite i samhället och så pekade hon fuck you mot oss alla. En annan kille kallade halsen för stuprör och att vårt blodomlopp måste vara en tävling eftersom den stått ut i så många år. Orden var många och jag ville plocka upp dem och ta dem i hand igen.

Det var längesedan jag skrev en dikt. Jag saknar scengolvet under mina  fötter, den sovrande dammet och de gamla salarna. Jag saknar mikrofonet och dess stativ. Jag saknar golvet med mina poesivänner och Bob Hansson som ledare. Jag saknar ungdomsåren med dikterna som ett slags svar att varenda dag är värd att kämpa för, även om man inte då såg någon mening i det.

Jag skriver varje dag något. Men en dikt kändes dåtid och jag kom ihåg orden jag skrev som ung

Hon har inget hem. Mer än i hans hjärta.

Den poesi som väcktes till liv ikväll var denna dikt som jag snart ska presentera. Den skrevs i en handvändning, cirka en halvminut, längs gröna linjen söderut.


Saltsmaken på mina läppar

 blodsmaken i munnen.

Minnen av dem där synliga ärren

som försvann under ett plåster

men kändes lika mycket ändå.

Glädjens ridå som väcker vårkänslor till liv

Vi virar våra vener i en gemensam kropp som tigger om mer

Han sa att såren inte läker med åren dem bildar bara ärr

Hon letade på hans kropp efter ärren men såg dem inte

Han pekade på sitt bröst

I hjärtat förloras allt det som giver hopp.


Det var det. Tack Anders för ditt leende och ditt välmående – det gör mig så glad att se dig sådan. Tack Nils för orden och minspelet. Tack Joel (hoppas jag inte skriver fel namn nu) för att du kom förbi. Tack södermalm och kvällsluften. Tack neonljuset och tack hustaket och den spillda burken rödbetor som krossats mot marken, kan det ha varit en olyckshändelse eller kanske rent utav streetart?

taktkänsla

Det är inte klokt vad man kan älska livet ibland och det är inte klokt att insikten till att älska livet kommer oftast via musiken. I helgen satt jag på bussen. Helt själv en bekant stad som inte var min. Jag tänkte på konserten jag var på väg till och jag fick sådan kraftig adrenalinkick att det kändes som hjärtat skulle banka sönder inom mig. Jag tänkte också på kärleken, varma vårvindar och gamla valborgsmässoaftonminnen. Uppsala, tack för Timo i helgen och Katalin, tack för systervänskapen och de vita väggarna med snetak. Idag åker jag tåg och jag känner hur vårvindarna för mig vidare.

Kite live på Hotellbaren


Se även http://kanard.blogg.se/

Ikväll var en lång kväll med Kite live på scen. Eller väntan innan var lång fast speltiden var kort. När jag kommer in till hotellbaren har mycket folk samlats. Jag ser föredetta bandmedlemmar från Strip Music, träffar Sophie och vi diskuterar bl.a. hur pass mycket Strip Music sångaren ser ut att gått ned i vikt. Det vimlade av både kändisar, bekanta ansikten och folk jag faktiskt kände. Då blev jag glad. När jag såg Jon (som spelar synth i bandet Melody Club) så skrek jag bara ut JON! av ren lycka och han skiner upp och kramar om mig. Jag berömmer honom för hans snygga hår och han blir glad. Sedan småsnackar vi lite och jag går vidare runt allt folk. Efter jag köpte skivan så var det dags för att vänta framför scenen. Undertiden möter Sophie upp sin vän och Johan och Sebastien kommer förbi och hälsar på oss alla. Mycket kul att få tala med dem! =) Sebastien tipsar mig om bandet IAMX och jag säger till han att dem känner jag inte till. "Va, jag som trodde du kunde allt" Där stärkte han mitt självförtroende minsann. Ja! jag kan nog lite väl mycket om mycket men inte denna band. Så snart ska jag ta reda på mer om det.

Men nu till KITE och kvällens spelning som handlade om ivrig lycka på att äntligen se dem live. Jag blev varm inombord, energin spreds sig överallt och varenda låt blev ett stycke av hopp, längtan, sorg och glädje. Mitt humör studsade och det här var bland det finaste jag varit med om på mycket länge. Musiken var perfekt. Nicko kan sjunga så otroligt och i så många skalor att jag bara stod och skakade och presssade tillbaka tårarna. När han sa att han sjunger kvällens sista låt så passade jag på att fota lite bilder till och verkligen suga åt mig livemusiken. KITE är så otroligt mycket men främst så är dem så otroligt känsloladdade. Innan kvällen blev slut och jag vinkade av alla fina människor passade jag även på att förmedla till Nicko att han får signa sin skiva och så frågar jag om Melody Club är på gång med något nytt. "Ja, som du vet...vi har vår studio här borta på söder...och vi har hunnit spela in 23 nya låtar och fler vill vi att det ska bli. Det kommer en singel innan sommaren, absolut." Jag blev så glad! så till mig och tog ett foto på honom och sedan vinkade jag av alla och begav mig hemåt.

Martin var mer hela tiden och bara skakade på huvudet för jag är en sådan nörd när det kommer till musik och vissa band. Men jag kan inte helt förklara det, helt få folk förstå, men jag säger så. Har man saknat en familj/en trygghet/sig själv i hela ens uppväxt och ungdomsår och sedan får igen det i att se dessa band och veta att man betyder något för artisterna också, ja det är nog den känslan jag vill nå och känner, ett sätt att känna mig hemma ovasett vart jag befinner mig. Så Melody Club är mitt mod, min trygghet och alla de andra banden är en rad olika känslor. Dom är en del av mig och jag står för orden Utan musik vore jag ingenting.

Godnatt. Någon dag kommer bilder upp från kvällens spelning. Tills dess. Håll till godo med min senaste lista: http://lista.se/listor/varfr-jag-r-fan-till-melody-club-och-varfr-du-borde-bli-ett-912/