PYRAMIDEN av Peter Morén


2012-09-21

Enastående! Ett litet format i stora ord. En svag färg av en gigantisk ljudbild. Peter Moréns musik är något utöver det vanliga. Även om jag hört denna genre förut så vågar jag inte placera honom i ett fack av något som kan bli alldels för smalt. Peter är musikern som ger allt i varenda låt. Han snickrar ihop en vacker text och blandar orden med livemusik eller tar hjälp från inspelade ljud från en dator. Hans pedaler som är kopplade till gitarren gör en ekon, fade-ar ut och in musik i ett tidlöst begrepp och allt flätas samman av en kalvakad av känsloströmmar. Peter tar stor plats på scen. Han målar upp varenda låtrad i en rörelse från kroppen eller en blick från ansiktet.


Han visar tydligt vad han vill förmedla och dansar hej vilt på ett kontrollerat sätt. Att beskriva Peter är som att räkna ränder på en zebra, att försöka förstå hur många fläckar en giraff egentligen har eller hur långt bort en stjärna verkligen sitter. Alltså inte helt omöjligt men väldigt svårt att sätta ord på. Jag har haft turen och sett honom av ren slump i en park i somras. Jag blev fast över hans röst, hans munspel och hans lugn som privatperson och hans iver som musiker. Hans låttexter har ett djup som förmedlas på ett enkelt sätt så man lätt kommer in i vad han sjunger om.  ”Esther viftar på svansen, hur man än mår, om man visste hur den svansen, in i hjärtat når” handlar om den ovillkorliga kärleken han får av sin hund.


Denna fredag hade jag turen att  få se Peter igen. Jag sprang till Bengans med iver i fötterna som skavdes i ett något få små klackskor. Kjoltyger svajade i vinden och regnet slog lätt mot marken. Väl in på Bengans är det lite folk. Det är en doft av vinyl och plast fodral. En strimma kaffe och en Peter som kommit lika snabbt inrusade som jag. Han ursäkter sig för personalen att han är lite sen. Det gör inget säger de. Peter riggar scenen själv. Han har med sig många instrument och tillbehör. Ställer noggrant in allt och sätter på ljudet.


Han hälsar oss välkomna. Vi få människor som väntat. Han berättar om relesefesten han hade igår och hur vi borde se han live kommande helg. ”Annars blir ni hemsökta av troll för resten av era liv.” Sedan kör han ett intro på datorn och dansar i takt, ställer sig på tå, höjer pekfingret i luften, tittar med blicken uppåt, biter sig läppen, ser ner mot marken, ställer ned fötterna och fortsätter sjunga.  Går fram och tillbaka mot mikrofonen och förmedlar musik som är lätt att ta till sig. ”Säg mitt namn” heter den. När han sjungit klart tackar han så mycket.


Berättar om hans senaste skiva Pyramiden och att det är därför han är på Bengans. Datorn tystnar. Peter hänger sedan på sig gitarren och låter datorn spela nästa intro. Låten Odyssén känns som de ord han själv valt att skriva med i texten ”En trygghetsförlamning” och sjunger om hur det kan kännas slitet med saker man gjort en längre tid. Även om man så tror på sin sak, gillar läget, så kan man ändå inte sluta ifrågasätta om det var såhär man tillslut skulle hamna. Efter låten applåderar publiken. Peter ler ett stort leende. Tackar och tar upp sitt munspel och sätter det i en metallställning runt halsen och förklarar nästa låt själv ”Den här låten handlar om havet. Ställen man åker till på semestern. Bland annat. Den handlar faktiskt om allt. Om livet. Politik och livet, ni vet. Om att vara lite ledsen och glad samtidigt. Capri Cannes & Brighton heter den”  sedan spelar Peter låten med några ackord på gitarr och taktfullt tillsammans med munspelet då han inte sjunger. Denna gång något lugnare musikaliskt men lika energifullt fysiskt.  


Han levererar så tid och rum tillslut saknas. Folk jublar och blir varmare i kläderna. Avslutningsvis sjunger han ”Orsak och Verkan” och det är då jag helt plötsligt kan placera honom i ett fack. Att gå från en melodisk och elektronisk nedtonad pop musiker till att ösa på likt punk med tydliga budskap om allt som gick så fel i samhället man växte upp i och hur det sedan blev.  ”Om din hunger blivit lat Blir din kärlek då till hat? Orsak & Verkan” så där hamna Peter tillslut. Efteråt tackar ja honom personligen för ja mött han i somras, sett han på tv och hur kul det är att ha se han skivaktuell. Han ler. Tackar och ger mig en kram. Sedan tar vi bild. Över ett möte som inte vara mer än en halvtimme men kändes i kroppen likt en halv dag. 

mer om Peter Morén: Du har säkert redan upptäckt han någonstans från 1999 fram till 2009 då han var medlem i gruppen Peter,Björn and John. Om inte? Gör! Missa inte den sköna hiten från 2006 Young Folks (där gruppen samarbetar med The Concretes före detta sångerska Victoria Bergsman.) och bandet är aktuella än idag. Peter har sedan 2010 och fram till idag, 2012, även spelat solo under namnet Peter Morén och släppt två skivor I spåren av tåren (2010) och Pyramiden (2012) Hans musik finner du i skivhandeln eller smidigt på nätet!


 

Pengabrorsan och vart livet är nu

26 september
 
Tre år tog det för honom att komma tillbaka. Jag har både saknat hans musik till helt glömt av den. Kanske jag undrat ibland, då man sett han medverka kort i gamla repriser på tven, vad han gör idag? Men så ligger hela skivsamlingen där och det krävs speciella skeenden i mitt liv för jag ska inse betydelsen av Moneybrother och dess musik.
 
Jag glömmer då aldrig sommaren två tusen fyra och Marit Bergman drar upp en kär vän på scen. De ler och finner varandra redan vid första ackord. De har ett samspel jag aldrig upplevt tidigare mellan musiker. Och jag försöker och försöker minnas hans namn då hon presenterar honom. Men likt ett löv faller om hösten faller namnet bort. Det dök inte upp förens till hösten det året. Sedan dess har jag trollbundit mig av Anders och hans röst. När han talar är det en ton och när han sjunger är det som havets hela stormar brutit ut på en halv sekund.
 
                                                                    Skivsamlingen....
 
Denna dag på Bengans öser regnet utanför och en halvtimme kvar till signering har bara tre killar satt sig framför scenen. De talar gamla minnen och hoppas på att se Anders  snart. Får vilda tankar om han ska komma upp ur en scenlucka med ett stort rökmoln i följe. Eller tänk om han skulle komma i fallskärm rätt genom fönstren likt en actionhjälte. Sedan skrattar de. Jag blir avbryten av mitt tjuvlyssnade av en lång man i svart kappa som sveper förbi. Han säger HEJ till killen i kassan och då reagerar jag. Det är Anders! Bara på rösten kan jag spåra den karl. Han blir hänvisad till sladdar, rigga scen och soundcheck. Hans gester är stora, kängorna likaså och han skrattar och ler om vartannat.
 

”Vad kul att se så många ha kommit och undgått det hemska vädret där ute. Det är alltså den första spelningen jag gör för den här plattan. Det är kul att få vara här och bjuda er på  det här! Det blir akustiskt, jag kör några låtar, sen om någon vill signerar jag jättegärna skivor eller om det är någon som tagit med sig något annat.  Någon papperslapp (ler) eller någonting, så kan jag signera det gärna. Den här låten heter ”Dancing to keep from Crying” och det är den andra låten på skivan ”This is where life is” ”
Sedan börjar han spela. Ber ljudkillen sänka gitarrljudet och höja mikrofånen. "Jag är trots allt mer sångare än musiker så låt det höras också." Det är en skorrande röst och ibland ett efterklang på gitarren som gör det hela lite osynkat. Men ändå mysigt. En onsdag eftermiddag med regn i storstaden utanför. Och någonstans i hans skrovliga röst, i ett medryckande allvar så börjar det där skeendet i mitt liv. Anders sjunger från hjärtat, blundar mestadels och varje gång han sjunger keep from crying känns det i hela en själv att hålla gråten inom sig. ”Tack ska ni ha! Jag hade en releasefest igår. Och det blev sådär sent som en releasefest kan bli. Och sen så var jag med på Gomorron Sverige imorse. Taxin kom hem till 05:30 och det här förklarar varför min röst är lite (skrattar till) rå idag (skrattar mer). Ibland låter det betydligt bättre. Som när jag blundar och känner mig som en annan person. Grövre person alltså.” Kanske är det den actionhjälten hans fans innan menade? Medan han pratar spelar han lite hur som helst på gitarren.



Nästa låt tar vid ”In the nightime” och känns sådär känslostark som bara Moneybrother och dess enkelhet kan förmedla. De enkla små ackorden dansar sig lätt över de mjuka stämman som för en lång bort regnets alla droppar. Det är en kalvakad av trofasta minnen, skarpa punkter och sinnesrika atmosfärer. Publiken är nu ett tiotal och applåderar så hjärtligt de kan. Han undrar om vi vill höra en låt till. Vi alla ropar JA! ”Och för er som inte vill höra får vänta lite utanför så är den här klar om tre minuter.” Alla skrattar till. Anders har ett lätt sätt att vara artist på och får med alla i sinnesnärvaro där spännvidden är på bristningsgränsen och kan brytas när som  helst. Men det gör den inte. Anders läge är skarpt och sista låten han gav oss var ”Start a fire” som handlar om vilja ge allt men inte göra det för snabbt. Han tackar för sig och står kvar på scenen för signa skivor och papperslappar.


Så blev det min tur. ”Hej!” Jag log och svara hej tillbaka. ”Det här speciellt för mig också” Jag tittar på han frågandes. ”Det är första skivan (This is where life is) jag signerar, fan, jag måste få ned det. Ger du mig en konvolutet en gång till” Så skriver han ned så han vet. Jag tackar så mycket och får en kram, ett foto och Anders ”Tack för du kom” och jag svarar ”Tack för du kommit tillbaka” Han skrattar, ler och gör honnör mot mig. Likt sommaren två tusen fyra har han även denna dag trollbundit mig. Enda skillnaden är att jag inte glömmer hans namn. Det har fäst sig nu på mina läppar. 


                                " Till Lea. Signatur Moneybrother. Första signerade skivan!"

 

höstens baksida

 
Jag sjunker allt längre ned. Ser hur vinden får de färgglada löven att dansa framför mig. Det är en sval dag, med ett lätt duggregn och alldeles tyst. I alla fall i skogen min. På vägen hit var det allt annat än tyst då stadens trafik brusade likt älven om sommaren. Jag tycker bruset i staden gör något också. Det är som stadens andetag och puls. Jag vill då inte vara utan den. Lika lite som jag vill anklaga stans alla duvor för vara himlens råttor. Eftersom de djuren är fina, smarta och oehört vackera i sin fjäderskrud. I skogen rör sig andra fåglar. Ettriga skator som kivas uppe i träden, små sparvar som delar på ett förmultet nypon och en vacker rödhake med ett rostfärgat bröst innan solen gick ned. Skogen har också sin puls, sin naturfärgade skrud och lövprasslet känns som skogens andetag. Jag sjunker allt längre ned i den lövhög jag sitter i och ser förundrad ut. Jag undrar om hur det kommer sig att saker beter sig likt alltid. Vart ligger rädslan att försvinna från dessa tankar? Inget som jag borde förhålla mig till eller gynnar mig. Jag måste försöka arbeta bort rädslan och konfrontera den. Se den i vitögat och erkänna för mig själv att jag är inte rädd. Erkänna för mig själv, fyra ord jag sällan lever efter, men alltid återkommer till att jag borde.
 
 
Så fråga du mig om jag inte klarar av mer, du vill göra dig av med mig och jag grät tårar flertalet gånger under en och samma dag. Jag tillät mig gråta för vara klar till på mötet imorgon. På kvällen kom en bekant in på chatten och fråga om jag ville läsa poei i max tio minuter på en scen. Jag slets i två världar. Dels satt jag kvar i världen där hela mattan ryckts under fötterna på mig och tårarna kunde inte sluta. Till en värld där mattan fortfarande ligger tryggt kvar under mina fötter. Där jag får en mikrofån framför munnen och där mina ord kommer även höras långt bak i lokalen. Bekanten skrev lite mer på chatten och undra varför jag inte svara. "JAG ÄR PÅ! På på att uppträda på måndag." Sedan gick jag tillbaka  till livet och undra vad mer är så där hållbart som när jag står på scen. Vad är sådär fridfullt vackert, orört och hållbart på samma gång? Jo, denna lövhög, denna skog och vindens kraft eftersom den alltid återkommer varje höst. Så tack naturen för din trygga famn och tack scenen för jag förr eller senare får stå där och synas och ta plats. Utan er hade jag sovit bort mina dagar och trott att det inte fanns något att vara stolt över längre. Nu står ni för min insats för livet.
 
På tredje hand kommer kärleken och på fjärde hand musiken. Det är mina andetag.
 


Liknande inlägg