tankebubbla

Hur kunde jag.
Orden borde inte nått dig men ändå blev det så.
Försöker övertyga mig själv att hon var nog
ändå den enda jag borde sagt till om jag
så inte kunde vara tyst.
Och mycket riktigt så blev det.
Vill inte riva upp sår men hon sa att utvecklas är ett måste.
O det är där vi står still.
Tankarna surrar.
Vet inte längre vad som är rätt utan leds av andra ord
för känna mig älskad av andra.
En droppe i havet är vad du har
och tänk på att du förtjänar hela havet inte bara droppen.
Men hon ser inte droppen eller inget.
Hon ser framtiden och inte vägen dit i nuläget.
Trött,
det regnar,
samvetet har lagt sig.

Internet - en positiv värld

Det började redan 1996. Ett knackligt modem, en stor brummande dator och stingnet. Som var dåtidens expressens internet. Allt gick långsamt, var i gråvit skala och inte gick det att ljuga om vem man var. Överensstämde inte namn och personnumer så kom en varingskylt upp. Men då var då och nu är nu. 2003 kom internet hem till mig på riktigt. Jag kunde registera mig på olika forum under vilket psedonym som helst, chatta me främlingar och fixa personliga sidor på sajter som skunk och p3star/spinn. Helt plötsligt insåg jag fler musiknördar och kände mig mindre på skolan men totalkunnig ute i cyperspace.
Det stora 2002 och 03 var tvprogrammet Spinn. Ett musikprogram för ungdomar. Artistintervjuer, topplister och det bästa; livechatt på fredagarna. Det jag skrev på datorn kom ut på tvskärmen. Jag skrev svar till fans, fråga artisterna och hade konversationer mellan mej och programledaren. En tid senare var Vimsi (mitt alias) ett med programet. Folk nämnde mig och programledaren kunde ibland säga i stil med "som Vimsi hade sagt också" under hans intervjuer eller kallprat me tvtittarna. Spinn hade också ordnat så man kunde få en egen sida och därt intigrerade jag med en mängd människor. Fick vänner (som jag senare träffa och var vän me i flera år) fick bekräftelse men jag kunde också synas. Den tysta, utstötta och blyga tjejen jag var på den tiden försvann ute i cypervärlden och blev en stjärna på nätet. Mitt parelliv fortsatte in på gymnasiet.

Jag var inte lika blyg. Gick i gothkläder, hade bekanta i min omgivning och en bästis. Konserter, festivaler och skiv signeringar var min vardag. Internet vägledde mig vart jag skulle och mejlen var ett faktum. Av nyfikenhet, stalka andra gother på stan osv kom jag till sajten, Helgon.net Där fann jag en en gång chattforum, vänner och kärlekar. Folk valfärdades tik sthlm för se mig, wow, tänkte jag. Sen om jag personligen förstora upp allt, är bara en liten detalj i allt.
Åren gick. Jag tona ner gothstilen. Jag älska musiken men snöa mer in på mitt skrivande. Poeter.se, sockerdricka.nu och diverse bibliotek, såsom Medborgarplatsen samlingspunkt PUNKTMEDIS, fanns ute i cyperspace och jag började söka efter poetframträndaren. Jag sökte mig till scener för se estradpoeter. Aven slump kom jag förbi Bob Hansson på en kulturnatt i Huddinge. Av en annan slump mötte jag honom ett år senare på livs första skrivarkurs. Kursen hölls på punktmedis. Jag och några till ingick i Bobs team om att pröva sig fram en helt ny idé, Kundalini Writing. Allt blev en hit, en starkare Lea föddes och mitt skrivande utvecklades. Bob och PunktMedis gjorde så jag stod förpoet åt diverse författarna på tisdagskvällarna. De lät tanken växa inuti i mig. 2006 lanserades min bok tack vare deras stöd. På Punkt Medis hade jag min bok realease och lyckan var total.

Tiden gick. Utan internet hade jag missat min egna talang som poet, aldrig möt andra inspirernde människor och min bok hade inte blivit ugiven.  Internet är min bästis. Den har alltid funnits där och trott på mej och mina upptåg. Fått mej att utveckas och dra ut mig i det jag aldrig hade vågat. Googlar jag, eller någon annan för den delen med, så får man upp det jag tidigare gjort. Jag blir så stolt varje gång och förundras hur mycket som finns där. Allt ifrån min blogg, gästblogginlägg, artiklar jag skrivit, poesiaftnar jag deltagit, skolor jag gått, fotografier jag tagit, youtubefilmer om mig eller som jag själv gjort, jag i en mängd olika sammanhang. Kan man helt enklet säga det.
Så förlåt alla er som inte är lika närvarande på nätet som jag själv är. Ursäkta er som jag har svårt att förlåta de som sa i min ungdom "Jag har vuxit ifrån internet. Från och med nu kommer vi inte kunna höras lika ofta" För jag kommer aldrig förstå hur ni tänker. Förstå dom som väljer bort att vara ständigt närvarande eller lite inloggad då och då. Jag kommer säkert bli eran vän, jag kommer säkert gilla er som person men aldrig förstå att man väljer utanförskapet. Detta är min värld mina kära läsare, likaså mångas andra och dörrarna är oändliga. Att surfa och skriva blir också som kom-ihåg-lappar, du kan bevisa för andra att din bakgrund är sann och du kan lyckas få jobb via kontakter du annars aldrig hade mött. Internet är en guldgruva.

Idag jobbar jag ständigt me sociala medier, utbildad i ämnet och facebook är idag min portal och likaså mina bloggar.  Så internet för mig är en positiv väg och just nu bloggar jag i mobilen, gåendes mot tandis. Visst är det fantastisk! Jag gömmer mig inte bakom alias på nätet längre,  dåtidens Vimsi finns, men idag är hon Lea och ett med internet.

Idag är jag min alldeles egna Glowingstar!