då pop var allt


Ser konserten igen och hör låtarna om att få hålla din hand. Ser hur längtorna dränker ner sorgens hinna och hur den sammanbítna fanskaran existerar för låtens introsekunder. Att känna sig hel, inte bortglömd och förstå den där känslan som man aldrig kan sätta ord på mer än i denna stund. Året var innan allt hände. Både för mig personligen men också för bandet. För alla medlemmarna om vad de skulle bli, hur deras liv skulle fortsätta och tyvärr också avslutas. Jag ser den ena efter den andra musikvideon efteråt och ser hur vi alla  blivit äldre. Som att vilja fortsätta framåt men veta att något innerst inne är inte rätt. Jag vet inte om det är så att jag saknar tiden då konserten varade minst en gång i veckan, fast live, eller om jag försöker finna något jag idag inte kan sätta ord på. Jag vet att jag vill fortsätta framåt, lyssna till tankarna folk delger mig och ta vara på dagarna. Fast hur ska jag orka? När så mycket annat tar över går det inte koncentrera sig ens fyra timmars arbete. Det finns inget som håller mig skärpt längre och det finns inga knep som fungerar.

Men det finns något som kallas för Nyfikenhet och det är den känslan som gör att jag sitter och begrundar så många tillfällen av liv. Så många andetag av tårar och så många timmar av känslan att få skratta för det känns. För en tid sedan fick jag frågan om varför jag vände mitt liv så tvärt. Mitt enda svar var för att jag inte orkar längre leva det liv jag levde då. Så jag beslöt mig för att byta namn, ta på mig andra kläder och utge mig för att vara jag just då inte var men sedan blev. Hon som ställde mig frågan tittade förundrande på mig och såg ut att förstå vad jag mena men inte förstå hur lätt det var för mig. Kanske är det mitt mod som är min styrka. För det undrar också folk ibland varför jag är så stark. Det vet jag inte. Men modet och nyfikenheten är kraften för att hålla styrkan levande än låta någonting annat stanna kvar. Som min kusin säger, jag har skrivandets gåva och för den enkelhetens skull väljer jag stanna kvar. För om mina stämband en dag tystnar så kan jag alltid hantera ett tagentbord. Dagens tankar får fortsätta eller så försvinna. Jag skriver för stundens minut och inte för livets allvar. Dags för mig att runda av och fortsätta samla tankarna åt konserten som nyss gick tillbaka för replay. En svunnen tid av att minnas vem som bär fantasin, vem som bär clownmasken och vem som håller livet då annat är ren skär lögn eller sanning. För dig spelar det ingen roll då det inte längre går att se skillnaden.

 

tralala

Sitter och lyssnar på bandet Nina Rochelle och minns tillbaka.

Kastas in i gårkvällens alla steg mot en okänd riktning

bland folk man känner igen


musiken svindlar

rösterna övertas av de sjungande tjejerna

den akustiska gitarren försöker finna

sitt fokus men ibland

försvinner den in

bland sådant

som det inte går att sätta ord på


balkonghäng

kökshäng

mera cider

mera vin


mera för många

om se kunsiner hångla

jag tycka det är lagligt

den andra

tycka de är fel


så lyssnar jag på Nina Rochelle idag

och hör orden om

Men det e så dålig mottagning
I våra självförtroenden

Förhandlar nu med väckarklockorna
Om att väcka upp den jag ville va

börjar sakta förstå konversationen

mellan mig och en till igår

han ville både tro mig

fast inte

det fanns ett allvar

men också en trygghet


att se länge in i någons ögon

så länge kan jag inte ens se

in i min älskades ögon


tiden försvann

möterna blev långa

tänka tillbaka

det blev minsann bra

denna gång


jag klarade mig


denna gång


åh, det blev så bra


upp&ner


Min tatuering som nyligen fyllde ett år

Musik är inte bara livet. Det är också minnen, upplevser, möten, adrenalinkickar och så mycket mer. Så fort jag hör en låt så kastas jag direkt tillbaka. Det är också då jag förstår varför jag ä kvar och det ligger så stor mening i det. Igår förlorade jag min handväska och jag tar inte det personligt. Tyvärr var det så en väldigt desperat person som var ute efter att skaffa pengar. Men givetvis har tankarna snurrat om varför jag, varför just nu för och så vidare. Men det finns inget svar i det. Det som gått förlorat är förlorat. Så kollade jag reprisen ESC och åter igen kastas jag in i musiken förlovade land. Det är vissligen relativt nya låtar men det är också några bekanta sen tidigare. Det är då livets nu försvinner för en stund. Music is life - musik är mitt vattenhål.

Godnatt


Liknande inlägg