PolarMap o södersväng


Anna på café String idag....


Precis där. Precis så fast ändå inte. Hon vände sig om. Hon sa hej och log med hela sitt ansikte. Jag sa hej...jag sa mer än hej. Vi gick i snön, vi samtalade utan att se på varann, vi avbröt varandra och nådde caféet. Det blev snack om första mötet, om att hålla ihop, om vilka tesilar som var bäst och hur nervositeten var där. Ikväll skulle det bli av. Jag skulle se Polarmap http://www.myspace.com/polarmap live för första gången. Men såklart kom jag försent och missade deras spelning. Typiskt! Men det var i alla fall kul att jag hann prata med Anna, Sara och Ellen innan spelningen på caféet.



En  bild på PolarMap eller så en bild på Anna och Sara.

Tyvärr blev jag tvungen att gå mitt i eftersom min lärare ville utvärdera mig och min kompetens i skolan. Allt gick bra. Jag fick bra kontakt med min lärare (som jag hyser stor respekt för. Hon sitter på en himla massa kompetens att jag inte törs säga annat, bara hålla med) Tillbaka till kvällen. Ett annat band spelade också, Norma. De var bra. De var bara så att just ikväll orkade jag inte. Men det gick heller inte gå därifrån. Jag kände igen mig så väl. Medis, "källarspelning" och musik som får en att sväva bort i tankarna. Norma fick igång allt det. Och det ledde till att jag förstod så mycket av det som varit och inte är. Många har frågat mig förr om hur jag kunnat överleva så mycket. Genom att möta gotlänningarna ( Anna, Sara och Ellen) fick de mig att inse att utan mina anteckningar och småspelningar så fanns det inget hopp kvar. De var i mina ord och i andras meningar jag levde i. Inte för innebörden att överleva. Utan för att vänta på livets vägskäl som leder mig in på en ny väg. Det hade jag aldrig satt ord på förut. Men ju mer jag satt och såg på Anna såg jag allt det som varit förut. O jag förstod utifrån det att så måste det var varit, Jag kände hur snön plågat min fötter, hur kylan bitit i mina kinder och hur jag kastas tillbaka till det...


Den där sommardagen i parken. Hur jag log på ytan, hur mitt röda hår slog i vinden och hur färgen på tröjan lyste uppmärksamhet. Hur Anna log och försökte förstå. En annan gång sågs vi utan att säga något överhuvudtaget nästan. Jag vet inte vad som gör att jag förstår så mycket då jag är med henne. Men glad är jag för att hon och Sara ska flytta till Uppsala. Just nu känns det som de är de ända människorna som verkligen ser mig och lyssnar. "Synd att du ska gå redan. Det var kul och se dig. Jag hoppas det händer igen" sa Sara till mig innan jag lämnade stället för ikväll. Innerst inne är jag nog den där lilla flickan som skriker om att bli sedd. Så jag blev så glad då hon sa de orden.

Det är där jag föder fram mitt mod. Att bli sedd. Martin är ju bäst på att fånga upp mig men det blir ju också en annan sak. Han är min partner. Klart han ser mig, hyllar mig och vill vara med mig. Med andra känns det inte lika självklart. Jag blev glad att till och med Ellen minns mig. O vad vi samtalde om då vi en gång i tiden satt och väntade på att Annas gitarrlektion skulle ta slut. Innan hon nämnde det så hade jag glömt det minnet. Men när hon sa det så slog det mig helt plötsligt. De stora åkrarna, den långa vägen och rädslan att inte veta vart man var på väg. Jag har insett det nu. De som skrämde mig var inte egentligen känslan av att inte veta vart man var på väg. Utan känslan av att inte veta något om en själv eller vad jag ens prioterade då.


Ellen. En mycket intressant flicka med fin fina kläder.

Jag är lite så även idag. Jag har hamnat i något grop igen. Jag vet vad jag vill och vad jag accepterar och inte accepterar. Men samtidigt så kan jag ibland tappa helt och vilja slå ut mitt "jag" för en dag. För jag orkar inte ta del av sånt som inte finns ord för. Men jag kan inte slå ut mitt "jag" eftersom alla andra ser mig. Men nu försöker jag infinna mig; Det finns inga motgångar. Dem ska man strypa eller göra sig till möjligheter. Svårare än så får det inte vara även om jag ibland inte orkar svara på frågan "Hur är det?" det blir så lätt hänt att jag inte kan svara och sväljer min rädsla.


      
Saras hand, Anna o Jag.     PolarMap affisch.


Sväljer den så långt ned att den trycker på min stolthet. Nä, nu tänkte jag sova. Jag tänkte skapa en morgondag genom att sova och få till det hela på något sätt. Jag är en liten flicka innerst inne men samtidigt är jag en medveten flicka också, det är bara för mig att inse det. Innerst inne vill jag bli sedd men jag är samtidigt lycklig. O det är något försummat som jag nu tänkte ta hand om.

Mina nya planer;
1. Att inte ta konflikter personligt. Konflikten är en sak. Jag själv en annan sak.
2. Brister bryts genom att genomföra det jag inte trodde gick. Det föder ett mod.

3. Inte överanalysera saker och ting utan se saker för det dem är.


Så! Nu är det dags för mig att göra det också. Fast först sova, imorgon är en ny dag, då tänkte jag göra det jag känner för. Inget jag känner till nu dock. Natt natt min blogg!

vanlig tisdag



"I used to rule the world
Seas would rise when I gave the word
Now in the morning I sleep alone
Sweep the streets I used to own" // Coldplay "Viva La Vida"

Imorse vaknade jag från en dröm som var sådär istoppad trygghet i en flyktmassa av renlighet och kärlek. Det var nästan som Narnia men utan elak häxa och kyligt klimat. Jag höll ett knyte i handen hela tiden som jag försökte skydda. Jag vet fortfarande inte vad det kunde ha varit men fick mig en tanke om att det kanske var livet i sig. När jag vaknade hade jag också en känsla av att inte orka en dag till. Men här är jag. Här sitter jag efter en redovisning o dessutom sett alla andras och om en 45 min är det dags med en föreläsning till klockan fyra i eftermiddag. Jag ska iallafall stå ut halvtid och se hur jag känner mig då. Det är mycket annat som pockar min uppmärksamhet....vilket resulterade att jag tackade jag till ett erbjudande av rosenört imorse. Killen som ringde upp mig sa att den skulle ta bort nedstämdhet, trötthet och vara en riktig energibomb! Yeah. Det lät ju som ngt och så bara 50 spänn dessutom :) Mina pengar kom dessutom in på kontot imorse och jag grips lite av panik då jag vet hur länge de ska räcka å så till alla julklappar, hur ska jag nu tänka? så kom jag också tänka på att slkort behöver införskaffas snart och åkkort i Göteborg...gah.  Pengarna bara rinner iväg utan att jag fattar ibland hur...men den här gången ska jag försöka hålla i dem lite bättre. Mindre fester helt enkelt. Inte för jag kommer stå ut och säkert kan jag inte lova, jag hoppas lite folk kan komma över i helgen redan, o så kan man göra något adventsmysigt till det hela. Känslan av att inte ha det bra har försvunnit och det känns lite märkligt eftersom jag hela tiden haft den känslan hos mig, så länge. Nu klagar jag bara på mig själv och den otrygghet jag känner inuti. Jag tror det är sömnbristen som gjort mig så. Eller så är det dem vanliga frågorna såsom jobb o bostad som surrar runt i skallen på mig...Jag skulle behöva en lättare förändring snart. Men så fort jag orkar ta mig till min frisör så borde jag nöja mig, klippa håret är en grymt bra investering! Imorgon ska jag träffa Anna <3 det känns lite märkligt då vi inte setts på lite mer än ett år tillbaka o varje gång vi ses så märker man hur vi båda vuxit men samtidigt funkar ihop. Det är så konstigt med henne....hon sätter ett spår i mig varenda gång jag får krama om henne och tala med henne. Det är med henne jag känner mig sådär blottad och som att hon ser igenom mina ögon då jag litegrann försöker klämma fram att allt är bra. Det är en skam då man står sådär blottad framför henne och man vet inte riktigt vart man kan ta vägen för att man vill ju bara vara där hos henne. Men nu kanske vi inte  får så mycket ensam tid så inget behöver bli. Får ta det som det kommer helt enkelt. Imorgon ska jag också ha utvärdering på min utbildning och min insats med min lärare. Lite pirrigt är det. Att hon ska säga att jag inte ger tillräckligt eller liknande, medans jag verkligen sliter ut mig för att bl.a. få alla redovisningar bli dugliga (eftersom alltid fattas det någon) Ute är det snö och redan imorgon ska det töa! typsikt. Jag har ändå gillat det vita landskapet i all mörker. Igår när jag kom hem till Södertälje och gick från stationen så hade någon satt upp julbelysning överallt och det  var som att stiga in i ett sagoland. Helt häftigt! och väldigt bra ljusterapi.  Nä, nu ska jag inte sitta här mer och skriva då jag tycker det mesta har blivit dåligt framfört. Jag ska mutra någon halvtimme till och sen på föreläsning om bilder, bildhantering och en webbyrå som kommer hit och snackar om det hela, kan bli kul eller så helt sömnigt.

hej så länge!
Imorgon ses vi, ÄNTLIGEN, anna.

spåren går att se ibland


Det är inte klokt vad folk kan sätta spår i ens liv. Vad man tar folk för givet ibland eller bara de små tingen i livet. Igår så var det en sådan dag. Jag kände ett lugn inom mig som jag inte infunnit sig där på mycket länge. Det var ett leende på mina läppar, snöflingor från den mörka himlen och kärleken i handen. Ett lugn jag länge sökt efter men inte förstod hur det kunnat försvinna då jag försökte sova. Var det för den totala närvaron i mitt sovrum som gjorde att jag inte kunde sova? Det är så med henne... min ängel. Hon dyker upp då jag hällt ut mitt liv och ställt mig själv frågor som varför allt blev det blev då jag var yngre. Innan hade jag och min kärlek suttit uppe i två timmar och talat om det som sagts förut och om det som nu togs upp på nytt. Om att jag väntade på livet och inte ville ge upp. Om hur Filippa kommit in i mitt liv då jag började på tjejgymnasiumet Xist o vad som hade kunnat hända mig om min väg inte lett dit.

Som tur var ledde vägen till att Filippa blev min mentor och svensklärare. Men också en stor förebild och insprationskälla för mig. Hon fick mig att börja tro på livet, se mig själv och de egenskaper jag satt på. Allt positivt drog hon ur mig och jag vet inte var jag skulle finnas idag om hon inte funnits där. Våren 2003 sa jag hejdå till Xist och till henne. Jag visste att jag skulle få se henne morgonen därpå så därför var jag glad över att ge henne en dikt och bara gå. Morgonen därefter åkte jag till skolan och endast en lapp låg på hennes skrivbord. ETT STORT LYCKA TILL I LIVET OCH MED DITT SKRIVANDE. STOR KRAM / FILIPPA. En lapp jag fortfarande har kvar. Jag saknade henne något otroligt. Lite då och då försökte jag ringa...men helt utan resultat. Sedan gick tiden...Och jag insåg att Filippa var en av dem som satt fler spår i mitt liv än vad jag tidigare kunnat ana.



Kanske inte det finaste jag gjort....men det blev iallafall ett litet bildmontage
på mig och Filippa.


Det fanns stunder i mitt liv då jag inte orkade kämpa för min skull och tänkte För Filippas skull så orkar jag 2004 mötte jag henne av ren slump. Jag såg hennes min, jag kände hennes hand på min axel o redan där växte tanken om att vända mitt liv till det bättre. Jag hade lovat henne att ta hand om mig och det var det jag nu inte hade gjort. 2006 var det dags igen. Jag var på Dramaten för att se uppsättningen Fröken Julie. Tanken om att Filippa kunde också vara där växte sig redan på tåget in mot stan. Sedan stod jag i entrén en stund senare. Och där såg jag henne. Vilken lycka. Jag blev glad över att se henne och att hon fick se mig. Jag kunde visa upp en starkare bild av mig. Sedan har jag fallit efter det med tråkigt nog ...men idag är jag friskförklarad och jag tror det är delvis tack vare henne. Så satt jag där igår...med min kärlek och han var glad över att Filippa kom in i mitt liv just då. Så var det dags igen. Tanken dök upp om att försöka leta upp henne på nytt och vad finner jag....hennes blogg. http://www.kettilochfilippa.se/  Jag blev alldeles till mig och glad förstås. Jag läste blogginlägg efter blogginlägg och det kändes som julafton. Det var så kul att läsa och se vad hon gör nuförtiden. O än en gång har jag lärt mig att inte ta möten, människor och min vardag för givet.

En dag ser allt annorlunda ut...en dag kanske det inte finns en morgondag. Så vad du än gör. Vänta inte. Dra inte ut på tiden. Se dig omkring. Hylla de och dem du älskar på en vanlig tisdag (eller vilken dag som helst) och låt dem få veta vad du tycker om dem. Eftersom en dag är inte den andra lik.


Liknande inlägg