När tiden kommer ikapp



Äntligen kan jag få chans återhämta mig mentalt och det blir en ny tillvaro för mig. Jag har studerat ett tag mina dagböcker som berättar allt om mående och händelser. Jag har kommit  fram till att så bra jag mår idag har jag inte gjort sen 2003. En  del tycker synd om mig medans jag vet att det tjänar ingenting till eftersom jag hela perioden längtat efter livets återhämtning. Men det märkliga är balansen...Jag faller alltid tillbaka på den punkten. Fungerar en sak fungerar oftast en annan sak något sämre. Nu när jag börjar få ordning mentalt så är det som att min tillvaro bara försvinner. Lägenheten fylls med tvätt,disk,damsugning och oupppackade flyttkartonger eller så resväskor. Det bara står där. Förut hade det gått mig på nerverna men nu när jag känner av att även lita på en morgondag så tror jag tiden inte är densamma längre som  förut. Men jag lurar bara mig själv genom att tänka så. Jag tror jag behöver vägledning och så behöver jag nog schemalägga mina dagar så tiden räcker till. I daga ända har jag mest varit ute eller så bara hemma. Jag har skrivit, jag har rest på mindre utflykter, helgerna har varit fyllda med inbokade upptåg och jag har trivits för stunden nästan varenda minut. Men varför saknar jag balansen?


Förut mådde jag sämre inombords och mentalt men var en hejare på  städning och struktur. Nu är jag mer en hejare att återhämta mig och definera kort hur jag mår varje dag men städning och struktur det har mer ersatts av ursäkter till allt och andra att jag inte får ihop mitt egna tidsperspektiv. Jag har testat det en mängd olika gånger...När jag trott det gått en vecka så har många svarat mig "Men Lea det har gått tre veckor..." eller så ibland en månad. Oj, inte undra på att jag inte tycker saker och ting hänger ihop då jag är så sloow som jag nu är :P Men det är lungt...för jag mår bra mentalt, jag har lätt för att hålla mig upprätt och jag trivs så himla bra med min tillvaro. Det enda som saknas nu är ett jobb och gärna ett husdjur.



Vår sörmländska pärla säljes

 och minnet av mormor är starkare än någonsin...





Tunna fragment så minns jag dig. Hur du la din hand mot min kind och log. Dina ögon sa mer än dina läppar. Jag minns hur glad du blev för att komma ut i solen, i skogen och då jag kom över med en handplockad ängsbukett. Jag minns din lägenhet med mycket sol. Jag minns doften som inte alls kändes gammal och instängd som det kan göra många äldre hem. Det kändes fräscht och som en trygg känsla att vara där.

Igår satt jag vid din grav. Ett lugn spred sig inom mig. Jag satte en vildängsbukett bredvid din sten, tog med mig en lapp till dig om hur älskad och saknad du är. Många gånger har jag tänkt bilden om dig. Vi sågs inte mycket innan du försvann men vi skrev brev mellan oss i över tio års tid. Jag minns breven som en flykt från tillvaron. Jag minns dig som en räddande ängel och den som gav julklappar om vintern, påskpresenter på våren och födelsedagsgåvor. Allt jag fick eller köpte av pengarna från dig var jag mer försiktig om än något annat. I år har det gått tio år av saknad och förståelsen att än idag se dina tecken mot mig. Dem börjar bli allt svagare men jag vet att du finns där. Ibland hör jag dig men när jag vänder mig om finns inget där. Ibland känner jag värmen på min kind men ser varken dig eller din hand om mig.


Idag fann jag bandet. Jag hade för tillfället glömt av det även om det inte var något nytt. Bandet fann jag eller så min syster då vi tömde din lägenhet. Vi stoppade in det i radion och det var länge tyst tills vi upptäckte din röst. Du hade spelat in ett brev till lokaltidningen. Idag lyssnade jag på det igen. ”Pennan är mitt uttrycksmedel radion är jag dock ovan vid” säger du i slutet av bandet. Jag tycker om att höra din röst igen. Det spelar mig ingen roll att du talar om Gnesta vårdcentral som den bästa det som spelar roll är din röst och att höra fågelkvitter i bakgrunden. Jag antar att det är kanariefåglar jag hör eftersom du hade det i många år. Det har jag hört återberättas och sett på bild och minns jag inte fel så tror jag att jag även minns det i ditt hus innan vi skiljdes åt för många år, inget vi visste då, men vet idag.

Jag har hört att du var en färgstark person. Du gillade att uttrycka dig och sydde egna kläder. Du kunde varken laga mat, ta hand om dina barn eller rita. Men det du kunde, i mitt tyckte, det var att vara stark trots cancern, skilsmässan och allt annat i ditt liv, så fanns det ett mod hos dig som jag hoppas på att jag ärvt. Du kanske inte var världens bästa mamma men för mig var du världens bästa mormor och jag önskar så innerligt ibland att du kom tillbaka men vet också att det är fysiskt omöjligt.



Igår var en viktig dag. Sista dagen på landet och ännu ett avslutat kapitel i mitt liv. Jag rensar ur saker, tar hem saker och gör om dem. Jag såg till att fota landsvägen en sista gång, skuggan på golvet i mitt barnrum som alltid funnits där men nu inte längre kan ta förgives och så såg jag till att minnas alla de bra stunderna ute på landet. På hemvägen såg jag en räv, ett par råddjur och så kossorna i vanlig ordning. Höbalarna stod packade framför ladan och grusvägen var ojämn och skakade hela bilen. Precis som så det brukar fast den här gången var det mer speciellt och så var det en sista gång.  En kväll så grät jag ut all ilska att förlora allt det genom att mina föräldrar sålt huset. Efter den kvällen så har det stärkt mig nu att vinka farväl till det gamla och bjuda in det nya. Jag har varit så mycket starkare i mig själv så länge nu och det känns så fint i sig.



Melody Club live

Stoffe, Jag och Jon...visst påminner våra frisyrer om varandra? - Bara ren slump!

Så kom dagen då Martin fixat in mig på en MC spelning som var gjord för ett slutet sällskap. Förväntningarna var pirrighet med förundran. På vägen dit så hade regnet avtagit och jag var så lycklig över det, när vi väl nått Alvik så klev vi av i ett mindre regnväder och hamnade mot ett torg. Det sprang ungdomar överallt, en del skrålade högre än andra. Vi hittade ganska snabbt gamla tryckeriet och efter vi stryckits på inbjudningslistan och vakterna slutade stirra mot oss fick vi komma in. Folk, trångt och en rätt rejäl kö till både toaletterna och garderoberna. Men det var inget mot vad det sedan skulle bli. Det kändes verkligen som en skolfest med temat "Minns du kvällen då..." var det inte folk som skrek på varann så var det hångel eller fylledans. De krockade, knuffades och var allmänt odrägliga blandat med folk som var lugna och väldigt försynta av sig. Vi hängde ett tag på dansgolvet och jag passade på att kika in mot det andra rummet där scenen var. Inte länge fick jag titta för då kom det en vakt...Jag kastade iväg ett sms till Jon och undrade ifall vi kunde få se dem lite snabbt backstage. Jon och de andra svarade att det var inga problem. Vi gick dit vi blev hänvisade och fick hänga en hel timme med dem. Jag var så lycklig. Dels för att sitta så länge med personer jag beundrar så högt men också för att slippa folket i lokalen.


Jag och Nicko!



Det började med att vi småsnackade lite, blev bjuda på öl och blev tillfrågade hur vi mådde. Vi svarade bra och bandet likaså. Sen snackade vi allt mer och började ramla in på tatueringar...Hur Stoffe än så länge inte har några och igår svävande han ut med orden om en stor ryggtatuering. Jag tog det mesta på skämt med tanke på hur han beskrev den. De tyckte min senaste var snygg och cleen (som Stoffe uttryckte det hela) och rörde lite vid den :P en hel månad blev den igår (kanske lite fånigt att anmärka på det men struntar jag fullständigt i.) De fick även min bok och de sken upp. De tyckte jag absolut skulle fortsätta med mitt skrivande och frågade hur den gavs ut och var så glada över att nämnas i boken. Stoffe hade själv ett eget, dock annorlunda, manusidé "Men jag vet inte riktigt hur jag ska börja..." Jon fyller i "Du tar på datorn, öppnar word och trycker ner några tagenter" Stoffe skrattade till och berättade vidare på sin mordhistoria. Det lät som en god idé och sen började han vifta med en kniv som låg på bordet brevid honom. På bordet stod det även en tallrik med fruktsallad som han smått började hacka i...Jag, Nicko och Martin förstod att hans manusidé verkar både lovande och trovärdig.




Alla i bandet Melody Club fick min bok dock så kom Andy inte med på bild...

Stoffe sa sedan "Dikten du skrev till oss måste vi försöka få med på sidan tycker jag!" Jag log som svar.

När det blev lite tyst mellan oss igen så sa Stoffe "Vill ni höra lite nya Melody Club låtar?" och jag sken upp. Klart man vill! jag gillade många av dem. Det var eget ljud de hade skapat men också lät det som en blandning av Donkeyboy, The Ark och bandet Elmo (alltså inte muppen!) och det var en blandning av rock influenser, svängpop och balad. En del låtar lät som första skivan Music Machine medans andra påminde om senaste Goodbye to Romance samtidigt som inget lät som tidigare men det var bra. En del av dem satt bättre än andra och en del blev jag förvånad över Stoffes röst. Vilken utveckling! vet inte om jag inte kände igen rösten för låtarna var nya i sig eller om det var något nytt röstmässigt jag fick höra igår...det får tiden utvisa =)





Låtarna jag hörde igår heter bl.a "Wings", "Magic is dead", "Human harvest", "Prey becomes the hunted" mfl. Det kändes som en mörkare era av Melody Club även om de log undertiden de spelade upp sitt nya matrial. De var glada över att få feedback så direkt. Efter lyssnat genom ett par kan Stoffe inte längre sitta still. Han tar tag i en uppblåstbar gitarr och börjar springa runt med den i lokalen. Han gör några movies med den och sprattlar runt likt jag är van att se honom. De andra började kommentera och fota. Jag tänkte tanken att de pratade mycket småländska, vilket jag är van vid, men inte att Nicko brukar göra det! men så kanske jag tidigare inte pratat så mycket med honom så som igår. Tillslut började jag också prata småländska och blev inte av med den förens jag vinkade adjö till bandet, bara 20 min innan de skulle upp...



Jag och Martin stängde dörren bakom oss och gick ut igen mot folkhavet. De var nu mer glada och fulla än först och förbandet hade börjat för längesedan. De var så lyckliga att dansa till coverbandet och såg ut att kunna varenda låt. När de klev av scen började väntan på MC kännas total. DJn spelade för hög bas, de senaste danshitsen som inte helt var min melodi och sisådär trekvart av väntan intog Andy scen. 


Andy väntar tålmodigt att få dra igång...

Den enda personen jag inte fick chansen att möta backstage igår och nu satt han där likt en ikon för hela bandet. Sen kom Jon och ställde sig bakom sin synth (som egentligen ser ut som en flygel), Nicko och Erik kom nästan samtidigt och ställde sig på varsin sida. Musiken började spelas med låten "Baby" och inskuttades kommer Stoffe och börjar sjunga. Publiken var fantastisk. De kunde många låtar, de var delaktiga i dansen och rörelserna och mitt andrenalin pumpade på. När de spelade "Stranded love" blev jag 17 år på nytt och jag kunde inte låta bli dansa så mycket att idag sitter jag här med värk i hela kroppen och blåmärken om knäna. Men det var det värt! jag vet ju inte när MC spelar live igen detta år och när nästa gång jag ska ha råd att se dem?! Igår var spelningen gratis för min och Martins del och vad mycket vi fick i gengäld från grabbarna. Jag blir så glad då jag ser andra, inte minst min Martin, tycka om bandet. Jag blir så stolt över dem. Stoffe "Ja Lea, det skulle finnas fler fan som dig ... det skulle göra mig mer glad" Jag "Men gör jag inte dig och bandet redan glad?" Stoffe "Jo, det förståss, det skulle finnas fler som dig." Konserten fortsatte med låten för alla vildhjärtan där ute "Wildhearts" och den lugna versionen av "Boys in the girls room" samt så hitlåtarna "Girls don´t always wanna have fun", "Devil in you" och "Covergirl". När de spelade "Eighteen" så fick jag andrenlinryck! De påminde mig om dåtiden och tiden i gbg förra våren och det är tider av lycka.



Bilderna från spelningen blev inte bland dem bästa men jag är så glad ändå.

Mycket går att säga om gårdagen men i sin helhet är jag så stolt, så lycklig och så glad över att MC är som dem är och jag kan inte tänka mig annat än att vara fan till dem för det ger mig så mycket och det ger dem så mycket och det är så fint i sig. Sen trodde jag det fanns kvar sådana inbitna fans som mig men enligt Stoffe igår verkade ingen sååå engerad i bandet så som jag är...wieee!

Spana in hur det såg ut då jag satt backstage med grabbarna! ---> http://www.videofy.me/glowingstar/?vid=81163