R.I.P


Jarl Alfredius

Snyft! Fick just reda på att Jarl Alfredius är död. Det är så mycket barndom att se på aktuellt och andra nyhetsprogram med min pappa och just därför blir profilerna också viktiga delar i minnet. Och det är så sorgligt då dessa försvinner från den här jorden och är inte ens gamla. Så som Jarl Alfredius. R.I.P är det enda jag kan skriva. Elisabet Höglund beskriver Jarl såhär Med Jarl Alfredius försvinner en generation från tv-journalistiken, förutom Claes Elfsberg. Det finns inga kvar i Jarl Alfredius genre längre. Han tillhörde en generation av SVT-medarbetare som stod för folklighet, trygghet och värme. Det ser annorlunda ut i rutan i dag. Och på annat sätt går det nog inte att beskriva. Det har annars varit en fin dag för mig och imorn är jag ett år äldre.

kärlek & gbg

Då göteborg blev mer än en kexfabrik för mig

Det har gått i omlopp men jag tippar på att det var då jag såg Håkan Hellström live på Liseberg förra hösten. Håkan var på hemmaplan och det var nog den bästa konserten han har förmedlat rakt in i mitt  hjärta. Det var en sån stark kärlek mellan honom, karusellerna och vinden, alla drogs de i samma häftiga fart. När jag var yngre trodde jag bara Göteborg var en kexfabrik. Det enda som stod på kakpaketen var göteborgs kex. Det blev som en slags myt om ett sagoland fylld med lycka, gröna kaniner och kakor. Och även om inte det blev så då jag kom hit förra våren för första gången så är ändå metaforen densamma. I den här staden andas någonting som inte finns i sthlm. Häromkvällen såg jag Håkan Hellström i programmet Popcirkus och då föll jag...det var en kalvakad av färger, en stark längtan till sthlms alla konserter och minnet av Mondo (som det  hette innan det blev Debaser Medis).

Att den lilla lokalen kunde bli en sådan magisk scen det är helt otroligt. I maj kommer jag få se Melody Club där för andra gången i mitt liv och Nicko för tredje gången i mitt liv. På den gamla scenen var nämligen The Mo´s senaste och sista spelning i sthlm. O den kvällen var det Nicko som  hoppade rakt upp på ett bräckligt piano, jag som stod med sockerdricka i handen och grät och kaka som ständigt log. Musiklivet, jag är så tacksam över att få praktikveckor inom det området. Att få möta så många musiker och kreativa mäniskor det gör så att jag mer än någonsin lever.

I helgen besökte jag och några till en hbt-klubb i sthlm. Det var dans!dans!dans! (ja, de faktiskt dansade till håkans musik bl.a) och det var en sådan glädje. Det var en klubb med regnbågens alla färger och jag blir alltid så lycklig inuti mig jämnfört med att gå ut på ett "vanligt" ställe i sthlms natten. Det får mig att tänka på min älskade Zandra (morfar) och att jag bär vidare hans/hennes arv genom att gå och dansa. Genom att möta såna härliga människor och blandas upp med all lycka. Jag skulle så gärna vilja ha Zandra med, men att jag tänker på henne gör så att hon inte försvinner helt. Hon finns här någonstans, även om hon inte gör det just på den här jorden. På scenen stod Cinemascape och underhöll med både gamla och nyare låtar. Vilken utstrålning! de snappade upp mycket på den knappa timme de stod på scen. Det blev musik, det blev show, det blev statister med otroliga masker och inledande mellansnack som var riktigt smaskigt inför nästan varje låt.


Cinemascape

Intryck i gbg.

göteborg för tusan! här räknas inte dagarna längre,
här är det bara kul varenda minut.


Idag fann jag sidan http://www.poeter.se/viewText.php?textId=548575 och dikter jag helt glömt av...jag fann en dammig skiva på fönsterkarmen, Cirkus Miramar. Jag la mig på sängen och lyssnade. Alla minnen kom tillbaka. De åren som försvann kom tillbaka på mindre än trettio minuter. Jag somnade ifrån de efter en stund och vaknade med ett ryck. Det var något som jagade mig. Men jag vet inte vad. Något raspade mot väggen och det var som du var här. Men när jag blinkade så försvann känslan...som något som försvann ur mitt sinne. Tysta rum. 

Jag gick över torget tidigare idag och en gammal kvinna stod på en balkong mot en ljus fasad. Hon såg tagen ur en film. Fasaden lystes upp av solen, hon höll elegant i sin cigarett och hennes pälskappa svepte in henne. Hon såg tunn ut, kroppen var gammal men hennes ögon mötte mina och det var som ingen annan såg henne. Jag vände mig om och såg på de människor som sprang runt, stressade och helt inne i sina liv. Men det var bara som jag såg den gamla damen.

Stunden efter mötte jag en främling och satte mig i hans bil. Första mötet med David Fransson, sångare i bandet New Mosco. Han var äldre än vad jag trodde men inte inuti. Han såg livet lite som mig och våra världar krockade av ren slump. Hans liv var längre mitt men efarenheterna av svek, verkade vi ha lika mycket av.  Han var mycket noga med att jag citerande honom rätt och han tog sina mycket långsamt för försäkra om att jag skrev. Det kändes roligt och ovanligt. Sedan berättade han att i New Mosco s värld fanns ingen vardag. Det lät så himla underbart. Även om det kände lite väl ryckigt i min smak. Jag minsn hur jag levde för bara några år sedan. Det var minsann ingen vardag. Det var enkelt lika mycket som det var svårt. Nog om mig nu och mer om David Fransson och New Musco. Hans musik http://www.myspace.com/newmoscow är väldigt simpel men ändå av karaktär. Det ska bli kul och spännande och se vad han lyckas åstdakomma på scen ikväll. Då håller han och hans band i en releasefest på Pusterbaren som ligger vid Järntorget här i Göteborg. Har aldrig varit där. Det är nog lika spännande som göra intervjun i bilen :P Japp, vi satt där och samtalde om senaste skivan och hur de var fram tills nu och sedan hur det blev. Allt vill jag inte avslöja eftersom jag kommer producera texten på hemsidan groove.se imorn.















Åh vad det är härligt att få praktisera ! att vara skribent är så kul på så sätt att man möter så många människor och oftast är de så facinerande. Det är säkert bara för de alla är så kreativa...å musiker. Det är något speciellt med och vara musiker, eller jag upplever iallafall folk som är musiker, som något speciellt. Cirkus Miramar och deras sångare Per trollband mig fullständigt då jag såg dem live 2005. Det var något i hans tid som inte var taget ur nuet.  Det är som när jag åker tillbaka till min föräldras sommarstuga ute i Sörmland. Det blir som jag blir barn på nytt.

Då man satt därute och upptäckte hur allting hängde i hop. Dofterna från naturen, från dammet på lampan och från diverse torkade blommor. Radion spelade melodier och gjorde teater eller reportage...världar långt bort. Det var så avkopplande då. Bara ägna sig åt att få skapa och upptäcka. Alla de gånger då jag suttit med mina pennor, papper, färger eller sytt och bara fått vara kreativ...jag vet inte precis vart jag vill komma med det här inlägget. ..Det är så månmga tankar som flyr iväg. Vem är jag och vart är jag på väg? Samtidigt som jag vill smaka av annat och bara tänka på att ikväll ska jag ut och det ska bli kul.

Skönt att jag fick vila i en halvtimme och drömma mig bort. Att vara här i Göteborg som känns som att lämna alla krav bakom sig. Allt blir lika enkelt som förr, fast med mer utmaning, o oh så skoj det är. Jag blev så nöjd då jag gick ned på stan idag och tänkte rätt väg tillbaka till centralstationen. Jag hade det på känn och jag vågade ta stegen. Jag kom tilbaka, det gjorde mig så glad att jag köpte mig en kökshanduk. En vit en med päron på. Det kommer jag sy till en väska och den kommer bli så fin och jag kommer bli så kreativ.  Och ett par jättesöta glas från Lagerhaus som de bara lyste sommar ifrån. Och lite cirkusminnen...toksöta helt enkelt!


Handuk från Lagerhaus.


Hua, vad jag fryser, det som var så mycket sol tidigare idag. Burr. Men jag har vant mig att frysa nu. Det är bättre att andas än vara för varm då blir det svårare. Japp, kärleken till livet återstår. Det känns som att födas på nytt utan att man behövt kämpa sig matt. Bara behövt byta stad och sedan utsätta sig. Och det är nog tack vare mig själv som jag sitter här. Tack vare min tillit att gbg är bara  fina minnen som fått mig ända hit. Idag är det exakt en månad kvar här och jag hoppas jag ger mig lika mycket utrymme som jag gjort hittentills.  Min tillit det är helt nytt för mig. Att jag kommit dit. Oj, tänka sig.

Dags för nya tag. Premiären av Roomservice och sedan ut i den kyliga natten! Puss på min pojke å hejsvejs på ett tag.

Liknande inlägg