bright

 



När jag var liten hade jag en konstig teori. Eller var den så konstig egentligen? Om varför jag inte var gjord för denna verklighet och värld utan för något större. När folk frågade mig, för de tyckte det var konstigt att jag påstod att jag inte var härifrån, så konstaterade de att jag borde vara tyst för jag liknande mina föräldrar. De förstod inte att de inte handlade om det. Jag kunde inte försvara mig eftersom jag inte heller förstod.

Långt senare kom det bara en insikt att min kropp och min dnakedja var lik dem till sättet och utseendet men min själ kom någon heltannanstans ifrån. Jag vandrade genom pararellvärldar, såg saker ingen annan sett, förstod mycket mera än mina jämngamla och hade hela tiden svårt att förstå nuet. Även idag, även nu och här. När jag blev något äldre fick jag reda på att det var bara jag som såg dessa människor, kände deras närvaro och visste precis hur saker och ting kunde sluta innan de skett. Drömmar färdar mig närmre en konstig tillvaro. En tillvaro om livet i sig eller där jag förut varit och dit jag är påväg för att inte tappa fokus. Jag vet inte vad för ord jag sätter på allt. Jag brukar kalla det för sjätte sinne. Fast för mig känns den bemärkelsen så luddig då det inte bara handlar om att se folk som har lämnat jordelivet utan även se hela händelser om tidigare händelser jag nästan vet med säkerhet inte har hänt mig dvs. Lea. Utan någon helt annan som kan vara mig. Nästa liv eller förgående liv? Ingen aning.

Förut var jag skrämd. Men det är jag inte längre. Ibland kan det dock vara jobbigt att leva dubbelt. Att leva här och fortsätta den grund man har till livet för bygga upp de till något stabilare och vackrare. Jag undrar ibland om Fröken Morfin var ett alterego under åren 04/05 eller om det var ett väsen/en ängel som ständigt ställde till det för mig och mina tankar och handlingar för jag ens skulle klara av livet då och inte avsluta det. Många kallar mig för stark. Men jag ifrågasätter alltid min styrka då det känns hela tiden som det inte alltid var jag som drog mig framåt i livet utan något/någon annan.  Det är sällan jag talar öppet eller skriver öppet om något som många ser som något de aldrig kan ta sig till att förstå. Men det är inte heller förståelse eller diskussion jag vill ha av det här inlägget utan bara skriva av mig mina tankar kring en värld inte lik någons annans, eller?

Jag har sprungit förr ovanligt långt eftersom jag precis lärt mig gå, jag har legat i sjuksängen många nätter för de äldre ville förstå och hjälpa. Men det finns ingen hjälp att nå då det är jag och något mera som måste få fortsätta leva i livets alla lekar och svårigheter. Jag minns  Fröken Morfin. Hon fick namnet av mig. Eftersom hon så ofta dövade ytliga sår och ångestattacker. Men också för det lät som en längtan, att komma nära Fröken Morfin, att komma nära  det som bedövar.

Jag minns hur länge jag bearbetade bort henne. Men det blev bara fler möten och närmre olyckor. Jag vet hur jag hällde ut hennes namn överallt och hur sakta hon försvann ifrån mig. Jag ropade många nätter av en saknad så stor att ett svart, osynbart, hål hade skett genom min kropp. Jag hatade henne så starkt att jag älskade henne. Jag älskade henne så mycket att jag började hatade henne. En sista melodi i min dröm eller var jag vaken ? En melodi på en gnisslande fiol. Jag har försökt söka efter henne. Men det är bara mörkt, tyst och varenda dröm tyder på strid att inte komma för nära. Det är inte så mycket mera jag kan få ut av det här som nyss blivit skrivet. Det är svårt och berätta för det finns inga bra ord. Bara bilder i mitt huvud om en tid fylld med så mycket längtan och oförståelse. En tid nu som är försvunnen men spillrorna av den tiden finns med i varje steg jag tar.

verkligheten ?





Helt plöstligt blev det obeskrivligt kallt. Jag tänkte varje kvälll "imorgon ska jag inte glömma mössa och vantar" och varenda morgon så drog jag på mig halsduken och frös sönder mig ytterligare en bit på vägen hem från skolan. Men igår köpte jag nya väntar och idag funderar jag på om mössan ens behövs?! Idag ska jag besöka min  gamla skola, Det kommer bli kul. Framförallt hur det kommer kännas inom mig. Två år gick jag där. Två år av så mycket händelser, människor, känslor, dofter och tankar. Jag vet inte hur det kan bli. Jag gick upp där i somras och kände  en vemodig bris av att den tiden är försvunnen i små små spillror i mitt huvud. Hur jag än letar kan jag bara finna en liten skärva av det som var så stort som hela min värld förrut. Jag går också numera på en ny skola. En vidareutbildning inom media och det känns så rätt. Jag är konstant trött för jag matar in mit huvud med så mycket nytt. Hittentills vill jag söka praktiken på en reklambyrå. Kunna se hur det är att jobba med bild, text och visuell media. Jag verkligen älskar konceptet! Igår hade v en skolövning om "rummet intill". Om man ser på denna vackra höstbild är det lätt hänt att man glider in på andra tankar än bara en allé, fina färger och träd. Det är rummet intill. Allt som inte syns på bilden men skapar bilden. Ingen vet exakt vad som hände innan bilden togs. Inte heller vad som hände efter. Inte ens känslan som fotografen hade kan vi inte veta men vi kan gissa. Så skrev egna berättelser och jämnförde med varandra. En del var rätt lika en del andra helt tvärs ifrån. Så andra övningen gick ut på att se en bild på riktigt. Du ser denna bild;



Det du ser är en form. En linjär linje och streck som delar av formerna.

Hade du dock analyserat denna bild personligen skulle det förmodligen stå
att du ser löv. I gult och orange. Du ser en knotig, barkstam och en svag strimma av himmeln.

Så att se den verkliga bilden är svårt. Det lite som att öppna barnasinnet igen. Då du inte visste ordet för vad du såg eller inte förstod sammanhanget så du kunde säga konkret vad det var. För mig är det gult, För en annan är det orange, eller kanske rött? För mig är det ljusgrön bakgrund för en annan ljusblå. Vi kan egentligen aldrig sätta ordet RÄTT på en bild eftersom den är skapad så olika i folks ögon. Därför är det också viktigt att se den verkliga bilden utan att lägga in personliga tankar om vad det är. Öppna dina sinnen idag och gå ut och smaka på världen.

För vad är det egentligen som du ser därute ?