bd&tankar

Oj, jag vet inte om jag tjatat tillräckligt, men bd består och så är det bara. Jag blev så *oturslycklig för någon vecka sedan då svt gick ut med att K-special ska visa bd i deras program. Genast började jag återigen se mig i låtarna och gå tillbaka till min bd-era. En tid av så mycket inte bara musik.  Jag tror jag skrivit om den förr, inget jag vill gå in på idag, jag vill bara skriva från hjärtat (utan att låta som en fjortis) att bd är hög kärleksprioritet.

*Ett eget ord för lycka som grundats ur ett ledsamt(negativt) perpektiv.


Broder daniels frontfigur Henrik Berggren

Bilden i dess orginalsammanhang: www.flickr.com/photos/sophiascalpel/2788032484/

I dessa två dagar då jag suttit hemma men velat ta mig ut, har det getts tid för tankar. Tankar om livet och att jag är inte framme där jag vill. Jag trampar fortfarande på ömma tår, blundar för verkligheten och känner sparken i ryggen varje gång skulden ger mig ett ansikte. Samtidigt som allt detta händer går tiden också åt för posetiva tankar. Om att vända livet och byta sida. Jag kastas tillbaka genom dåtid, nutid och framtid. Jag ser inga hinder men jag ser heller inga val eller utmaningar. Det gör mig rastlös. Ångesten över skolan är ständigt närvarande varje måndag men nu börjar det ljusna då jag snart ska ut på praktik. Jag har gjort av med alldeles för mycket pengar (som gått åt att lägga på skulder och räkningar - bra i sig iförsig) och nu har jag inget kvar den här månaden att leva på. Rastlös igen. Men jag har mat, jag har mer än tillräckligt med kläder och inredning, jag har en världens finaste pojk att dela livet med och en vän på gotland att tänka på. Ändå så känner jag mig så rastlös och hungrar efter mer, undra om jag kan göra ngt annat? för pank är jag och sätta mig i fler skulder gör ju saken bara värre...


...

Idag har jag umgåtts mycket med mina föräldrar. Det gjorde mig trygg då jag fick lov att vara yngre och de passade in. Vi åkte och handlade. Vi åkte till handelsträdgården där jag en gång i tiden praktiserat och vi var även förbi ett byggvaruhus för kika på tapeter. Det var nog det bästa jag kunnat ge mig själv, jag har inte återhämtat mig än från alla resor och konserter, att vara nu på hemmaplan blir en god effekt. Jag tror jag behöver det. Samla mig och verkligen känna av. Men jag är rätt rejält duktig på att knuffa undan känslor också. Dumt nog.


Att känna sig liten och bortappad...

När jag kom hem så pluggade jag men jag planterade också om kökets blommor. Det blev lyckat och det blev väldigt fint. Igår så bestämde jag och Martin att vårt vardagsrum ska få bli grått. Lila tapeter var en omöjlighet att finna i den nyans vi ville ha. Antingen blev det för brunt eller så för rosa. Det kanske låter trist med grått men vi har märkt att med vår inredning passar grått med en massa saker. Dessutom blir det inte för mörkt och kontrasten mot våra textilier är bara så snyggt! passar till alla årstider (som det ser ut nu) och förhoppningsvis också till levande ljus. Som jag älskar levande ljus...mmm!


Grå tapet stundar framtiden...

Jag tänkte framöver fota våra rum i vår relativt nya lya och visa alla rum! Men då gäller  det att få ordning först. I helgen hade jag och Martin inflyttningsfest. Det kom inte så många vi hade hoppats på. Men vi blev glad för dem som kom - tack! och vi blev glada över inflyttningspresenterna. De trodde vi inte att vi skull få så många av, så tack igen alla som kom! Festen slutade runt 02:30 då sömniga Jakob och pigga Anders enbart var kvar. De valde att sova över - det blev skoj. Innan läggdags drack vi te i köket och sa inte så mycket - en stund välbevarad i mitt huvud, Anders gav mig tipset om att vi någongång måste gå ut på nytt och dansa till indiemusik. Jag nickade instämmande - det  var alldels för längesedan. Å sånt är också kul. Men det blir framtiden det. Nu ska jag vila upp mig, vara på hemmaplan och inreda! städa och rensa ut allt jag äger :P

Vi höres =)

Göteborg och kärlek


Imorse vaknade jag av ett gott tecken från min ängel. Låten "I will miss you" eller ngt liknande spelades. Samma låt som för nio år sedan då jag bad henne ge ett tecken om hon fanns nära mig. Det är stort varje gång och det ger mig en enorm styrka. Igår mådde jag inte nämnvärt bra inombords och jag märker tydligt då det inte känns bra. Men jag kan inte sätta ord på tomheten. Känns mer som jag vacklar omkring och gör mig ständigt osynlig både för mig själv men också in för andra. Jag tänkte tillbaka på min Göteborgsresa i helgen och vips så blev jag så mycket gladare. Den sista dagen, i måndags, så lyckades jag shoppa för 400 kr. En kappa, en grön tjockärmad kofta, en mörkgrön finblus och en svart klänning. Jag fyndade även ramar. Jag var väldigt glad för att få så mycket för så lite pengar. Men nu ska jag mer berätta om lördagen då det äntligen var dags att se och träffa Melody Club.



En helt underbar avslutningskväll för Melody Club i Parken.

Jag och Martin var ute i god tid. Knappt något folk syntes till, scenen och baren var nedsläck och annan fest pågick på övervåningen. Men det dröjde inte så länge förrens stället vi var på, undervåningen, också öppnade. Jag tänkte direkt tillbaka till huset i huddinge och min första MCställning. Platsen, parken  i gbg, de var såå lika. Det blev en väldigt intim spelning då det inte var mycket utrymme mellan publiken och bandet. Men det var också roligt. Nästan lite för pirrigt eftersom det helt plötsligt  blev så verkligt. Jag hade inte fått upp adrenalinet tillräckligt och det kändes så konstigt att stå mitt i spelningen och bara gilla läget - men inget mer. Men så i mitten och de sjöng The only ones och efter det wildhearts så var jag på plats igen. Det var störtskönt! trots att Stoffe råkade slå mikrofånsladden mot mitt ansikte. Det gjorde mig inget. Publiken blev bara fler och fler och varmt blev det också.


Andy är riktigt cool och facinerande.

Efter spelningen samtalade jag med bandet. Bekände tidigare misstag och hur mycket jag gillar dem. Stoffe blev jätteglad över att se mig och sa att han inte tagit skada av då jag råkade kasta en kanin (gosedjur) på honom under en spelning för många år sedan. Erik fick jag, överförväntan, väldigt god kontakt med. Han brukar vara en sån som håller sig i bakgrunden. Men inte den här kvällen, det gjorde mig glad. Kort efter spelningen var slut så sträckte han ut sin hand mot min hand. Jag tänkte att han kanske  ville hälsa på mig, eftersom jag sekunderna innan skakat hand med de andra då de lämnade scenen. Men icke, Erik ville ge mig sitt plektrum. Jag har aldrig i mitt liv lyckats få tag i ett plektrum eller närmare kontakt med Erik. Så symbolen för detta blev ren glädje. Plektrummet ska snart upp på väggen. Hihi.

Efter spelningen så pratade jag även med Jon. Hur svårt det är att få bild på honom och annat. Så jag fick chans att fota honom. Både med mig brevid och med  honom själv. Jag är väldigt glad för bilden.


Äntligen en tydlig bild på Jon!

Jag vet att jag snackde också med Nicko och Andy men jag minns inte helt om vad. Vi  var mest glada att se varandra. Jag minns att Andy var lång men den kvällen i gbg var han som en milstolpe. Haha. Stämningen var mycket god och jag berättade för MC att min mamma också ville ha atugrafter. De log och så berättade jag att det var för MC har gjort mig lycklig och gjort så jag kommit ur så himla mycket jobbigt. Och Stoffes leende var obeskrivligt för den stunden. De ända jag hade att signera för den stunden var ett kvitto. Ett väldigt ostabilt kvitto som svindlande mellan dem fem som skulle signera och en massa fans som var precis överallt. Jag såg Stoffes koncentration på att lappen inte skulle försvinna och hur han ansträngde sig att den skulle tillbaka till mig. Resten av kvällen hängde jag en stund vid deras signeringsbord och det var så kul. Att se på dem, att  se gamla fans och att se nya fans. En glad kväll helt enkelt.


Stoffe.

Det var rätt klurigt att få en bra bild på Erik. Det här blev nog den bästa. Där ser man även bild på hans plektrum som ett utav dem är mitt nu. Wiie.


Erik.

Det fanns också väldigt många nya fans på platsen. De undrande om vem som ritat bilden på omslaget. Stoffe förklarade att det var han. De undrade också varför hon grät och hur det kom sig att skivan hette Goodbye to Romance och Stoffe förklarade att flickan blivit bedragen. Fansen tyckte det var sorgligt och det skulle  vara bättre med en glad flicka. Stoffe svarade rakt av "Men allt är inte glatt här i livet." Fansen såg ut som de fått sig en blixt  från klar himmel.


Stoffe förklarar för fansen varför skivan heter Goodbye for Romance.


Ren spelglädje! Nicko och Stoffe och en liten snudd av Jon mellan dem.

Göteborg var inte bara MC. Vi passade även på att träffa Jakob och hans fiskar. Det blev en söndagsmiddag med både snack om Håkan Hellström och gitarrspel. På fredagen då vi kom till gbg så var vi där för Herr H på Liseberg. Det var sjukt mycket folk och helt omöjligt att få bra plats. Men jag fick chansen att se en kvart av spelningen. På en vägg gick det ut en träbit att stå på och Martin att stödja sig mot, då såg jag över hela publikhavet. Maffigt. När scenljuset dansade sig över alla, Edielwiess spelades ut ur högtalarna och Daniel Gilbertson kom ut för presentera sig själv och bandet blev folk som galna. När Håkan kom var det som världen stannade för en stund. Hans ord vägdes i guld och adrenalinet flödade. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Alla gamla Håkan minnen kom tillbaka på en sekund och under låten RAMLAR var det som inget annat fanns. Jag har aldrig känt marken gunga så pass mycket som den kvällen.


Göteborg blev också Liseberg med Håkan Hellström på scenen.


Hela gbg var där för att  ta avsked av sommaren, för att dansa och ha kul. "Mina vänner...jag är glad att få vara här ikväll...efter den här konserten kommer vi att inte ses på mycket länge...hur länge vet jag inte ikväll..." sa Håkan kort efter jag lämnade konserten. Det var vemodigt. Jag ville uppleva mer. Men  det gick inte  för allt publiktryck. Men jag och Martin passade på att stanna kvar på Liseberg och höra musiken i bakgrunden. Följade morgon kom recensionerna i GP och jag log åt dem. "För er som inte var där kanske kan  förstå att det  var underbart igår. Men för er som var där förstår verkligen hur pass underbart det var." Jag förstod verkligen recensentens ord. En Håkankonsert ska man vara på plats för att förstå. Det är där musiken kommer till liv. Det är där man förstår magin i hans musik.

Uppsala. Melody Club och Anna!


Anna och Martin!

Vilken underbar dag/kväll/natt det blev igår! Först tog vi tåget till uppsala och där mötte vi Anna. Jag blev så glad att se henne. Vi snackade om allt möjligt och det kändes som dåtid fast ändå nutid. Vi gick i butiker och jag lyssnade med ett halvt öra om teerna hon berättade om, just för jag var så glad i stunden att bara  få vara med henne.



Staden det myllrade massa människor i.

När vi gick på stan upptäckte jag också att det var sjukt mycket folk...överalllt! det lät, det tjoades och ett flertal evegemang var igång. Det var uppsalas kulturnatt men även dag. Det fanns s å mycket att göra och att se på. Att jag blev helt matt och vi valde att gå på stan. Allt för samla orken till kvällen. Melody Club! och uppsalas Konsert/Kongresshus.



Anna som gör en helfin pose.


Martin, Josef och Anna och deras PÅÅÅÅÅP miner. Haha!

Jag och Martin köade nästan en hel timme utanför huset. Regnet föll sig lätt, kylan gjorde sig påmind och strålkastarljus överallt. Publiken var ung eftersom det var fri åldergräns. Det fick mig att tänka tillbaka på min allra första Melody Club konsert. Då jag själv var lika ung som resten. Hur pirrigt allt var och hur förväntasfull man kunde bli. Jag var laddad till max igår men det märktes inte förrens konserten var igång.


Nicko och Stoffe undrar hur de ska göra och Andy ser ut att leta efter något.

Martin försökte hålla i mig. Försökte få mig att dämpa mig. Men adrenalinet var på hög nivå, för hög nivå, att jag gav allt för konserten. Det var som annat stannade upp. Som att energin och orken kom tillbaka. Som att livet hade fått sig en mening på nytt och som att det pånyttfödes för stunden. Melody Club gav järnet dem med. Jag verkligen trivdes då Stoffe och Nicko såg mig. De pekade och sken upp mitt under spelningens gång. Jag fick såklart kick av det och dansade ännu mera. Samtidigt som jag inte hörde Martin jämra om mina klackskor som jag ständigt hoppade på hans skor. Wups.


Stoffe sjunger Fever Fever

Det bästa med spelningen var att jag innan inte var helt beredd. Hela veckan har gått åt att tänka på annat. O så komma på att den ska avslutas men en MC spelning. Helt underbart. När jag väl stod där och de körde Boys in the girls room, Electric och Wildhearts var det som jag nästan gick sönder. Jag kände mig så lycklig över att få vara på plats. Jag hade insett vart jag var och hur det kändes. Det går nästan inte förklara i ord.


Den här bilden är helt underbar tycker jag.

Anna frågade mig efter spelningen vad som driver mig hela tiden. Vad som gör att jag ständigt vill se dem, köpa deras skivor och hänga med bloggar och annat som skrivs. Jag svarade henne att det är lika nytt varenda gång. När jag var yngre ville jag bli sedd av dem. Ville veta mer om dem och att de skulle uppskatta att se mig lika mycket som jag uppskattar att se dem. Den biten är jag nu klar med. Efter spelningen signerade killarna och de sa "Nämen Hej...Hejsan! Vad roligt att se er, hur har ni det?" Det gör mig lika glad varenda gång. Jag fick mig ett snack med Erik också. Det händer mer sällan. Han påminde mig att snart är det turnéavslut och jag svarade att det får det inte vara! Erik: "Men vi kommer igen...snart så...det kommer inte ta lång tid ska du se" Men  det kommer det förmodligen göra. Som tur är tar det inte lika lång tid som när jag yngre. Varje spelning, varje skivsläpp, varje ny singel/affisch/atugraf/ med Melody Club är det som driver mig. Jag älskar helt enkelt musiken och jag kan inte sluta vara beroende av dem.



Sen känner jag. Att någonstans vet jag att det kommer ett slut idag. Hur och varför vet jag inte. Men band håller inte på i all evighet, det är en sak som är sann. Så  varför inte ge allt medans jag har chansen? Så det därför jag håller på. Men också för att få bättre bilder på dem. De rör sig roligt, har så roliga minspel och mellansnacket är en blandning av allvar och humor. Så därför är det kul att spela in dem med. Det finns mycket som driver mig till att se mer. Jag minns tvåtusensex då de bytte medlemmar. Jag mådde inte bra då. Jag visste verkligen inte vad jag skulle ta mig till. De var något då som gjorde att MC höll mig. Kanske var det för jag inte hade sett dem på ett tag då. Eller så var jag bara fööör beroende då. Nu så är jag med beredd på allt.



Som att se dem i Göteborg nästa helg. "Kom ni dit också...fan vad roligt." svarade Stoffe medans Erik mer berättade om turnéavslutet. Men så hoppas jag, som det blivit med andra turnéavslut, att helt plötsligt dyker de upp på ngt hak bara sådär. Det är sånna tillfällen jag brukar vara bäst på att upptäcka. Så jag försöker mest vifta bort tanken att det dröjer med MC och glädjas åt Göteborgs spelningen. Det kommer bli på ett ställe jag tidigare inte varit på och det kommer bli en ny stad att se MC på. Jag har hittentills bara sett dem i Sthlm och Uppsala, det är så kul att se dem i fler städer!  främst publiken. Igår var alla så mycket yngre än mig själv och det var sådan härlig stämning. Folk som småpratade lite, folk som inte knuffades och var stökiga och folk som helt enkelt kunde bilda en signeringkö helt utan panik och skrik.


SKÅL! Sa Nicko strax innan jag lämnade platsen.

Signeringen igår gick lite väl fort. Jag köpte mig en affisch, småsnackade med dem och fick autograferna. Sedan var allt över. För snabbt. Så när jag lämnat garderoben gick jag tillbaka och började fota dem på nytt. Men ingen hade tålamod med min sega kamera att Nickobilden var den enda som blev bra. Stoffe försökte iallafall stå still på en bild och under tiden stå och nynna för att kunna vara still. Men det räckte inte. Efter fyra försök gav jag upp och tänkte tillbaka på tidigare bilder jag har av dem.


Ja, här ser ni resultatet, dessa grabbar hade alldels för mycket energi så det blev bara suddigt.