så var det dags för Melody Club igen


Hela veckan hade gått åt om jag skulle komma in på Flustret eller inte. Jag ville så gärna se Melody Club fast med åldergräns så kanske jag inte hade en chans. Jon i bandet sa att han kunde se vad han kunde göra. Igår fick jag mejlet att jag var välkommen. Helt otroligt! Det blev ganska mycket göra i sista stund men det var också nostalgiskt. Precis som när man var tonåring och åkte och såg dom både här och var helt ostrukturerat. Denna gång bar resan iväg till Uppsala.



Väl mött i Uppsala träffar stämmer vi träff med Dennis. Han är glad över att se oss och vägleder oss mot Flustret. Vägen dit är kort, full med snö och förväntan. Väl framme ser vi en jättelik villa i stans alla neonfärger. Vi blir insläppta helt utan problem. Vi blev förvånade, vi skulle ha gästlista och de skulle ha 25årsgräns, fast vi var också glada att slippa problem. Vi hänger av oss i garederoben, det är trångt och fullt med människor och musiken är jättehög. Det påminde mig om att jag vaknat sju samma morgon och var inte på det bästa uteställehumöret. Men det fick gå ändå, jag var där för se Melody Club och vad gör man inte  för dom?! Jo en rad massa konstigheter genom åren. Vi fann oss en övervåning där musiken var lägre, soffan bekväm och samtalde en timme och en massa ämnen. Dennis berättade att han lyssnat in sig litegrann på MC och han gillade det han hörde. Det gjorde mig glad. När timmen gått frågade jag han och Martin när vi skulle ner mot scenen. Dennis tyckte att vi kunde sitta någon halvtimme till och jag frågar honom vad klockan är. Han svarar att bandet kommer om en timme.

                                                 Playlisten hade redan kommit på plats...

Adrenalinet pumpades inom mig. Det var dags att gå mot scen och köa. Martin skakade på huvdet och tyckte jag var knasig och Dennis tyckte det också var lite tidigt. Jag tycker det var bland det senaste jag köat i hela mitt liv för att se grabbarna :P Vi dansar till de senaste hitsen, talar vid litegrann, köper öl och skålar och har det kul. En halvtimme kvar och Nicko och Erik går förbi på det tjocka dansgolvet, ingen reagerar mer än jag känns det som, men det var kul att se att halva bandet är på plats. Klockan blev sedan 23:00 fast inget band syntes till...det skulle spela nu, tänkte jag!

                                Stoffe kommer in på scen och börjar direkt sjunga, dansa och spela.

Men bara drygt fem minuter senare dök de upp. De rev av låtar som "Baby", "Only ones" och "Cover Girl". Publiken skrek, dansade, knuffades och allt var helt hystriskt. Jag skrek också, Stoffe såg rätt in i mina ögon och vi sjöng i takt. När jag skrek så skrek Stoffe rakt tillbaka mot mig och adrenalinet var på topp. Det var väldigt varmt och in i andra låten så hade Stoffe redan svättats så mycket att han såg ut att få en hink vatten över sig. Ett tag in i spelningen blev det fight i publikhavet. Folk knuffas, flaskor krossas på golvet och två tjejer bråkar om Dennis plats. Han erbjuder platsen åt dom och då ryker tjejerna ihop om vem som ska ha den. Dennis blir tvungen och ställa sig längre bak. Det blir fler och fler låtar, lite mellansnack och mer dans!  I sista låten sjöng han "Electric" en låt som jag oftast säger är min låt. Precis när han sjunger ordet "girl" pekar han på mig. Just de "girl" jag känner igen mig i så pekar han på mig. Jag antar att mitt leende var stort mot honom då. Det var helt magiskt.

Efteråt så letar jag och Martin upp Dennis. Det tog sin tid men slutligen fann vi varandra. Han var glad, trots incidenten, att få fått följa med oss. Han berättade att han blivit ett riktigt Melody Club fan och vill tänka sig se dom fler gånger. Flaskan han höll i sitt knä hade han fått av Stoffe. Dennis förklarade det som

"Jag gillar sångaren i bandet. Där står han med två vattenflaskor och är helt genomsvettig. Så ger han den ena flaskan till mig. Det är så snällt. Han bryr sig verkligen om den lilla människan, den enskilda individen och både fans och oss andra"

                             Stoffe är helt genomsvettig och passar på att torka av sig med en handduk.

Jag nickade och höll med. Det är delvis jag är fan till MC för de bryr sig om och värnar om att det ska bli en sådan bra spelning som möjligt. Dennis valde att behålla flaskan som ett minne. För att den symboliserar så stark om det han varit med om. Jag ser mig själv i hans situation. När jag var yngre samlade jag också på allt Melody Club gav mig. Allt från flaskor till godispapper :P Härligt och se någon, såhär åtta år senare, bli lika tagen som mig! Jag blev så stolt över "mitt" band då. Dennis nämner senare i vår konversation att han blev glad över se mina möten med Stoffe på scen, ögonkontakten, att vi skrek ihop och sjöng klassika fraser som den frasen i låten Palace Station "And we couldn't change our destination On this road of facination for love.." Det är verkligen något jag skriksjungit tillsammans med publiken i många år nu och det är så härligt nostalgiskt!

         Kvällens kläder som fick kommentaren av en främling "Äntligen får man se ett riktigt fan ikväll!" =)

Efter spelningen hade vi från början tänkt stanna kvar. Men vi alla tre tröttnar på Flustret, den höga musiken och den odrägliga publiken att vi lämnar stället och beger oss mot Dennis. Jag trodde dock att vägen hem till Dennis skulle vara kortare. I klackskor och mörbultad från konserten var det ingen höjdare att promenare i närmare fyrtiofem minuter. Fast konversationerna var roliga, att gå i de gamla kvarteren var nostalgiskt och när jag tillslut är så nära på ge upp var vi äntligen framme. Väl där hinner vi bara vara i någon halvtimme. Under de minuterna ser vi på MC klipp, mina bilder på dom och hänger på youtube och lyssnar på dom. Sedan var det dags och gå samma långa väg tillbaka. Jag orkade inte. Hade nästan varit vaken i ett dygn, fötterna värkte, det var svårt att inte bara falla ihop i sömn. Men med armstöd från både Dennis och Martin så gick det. Vi lyckades komma ner till stationen tio minuter innan bussen gick. Klockan var tre på morgonen, det var tre minus och vi var tre personer som skulle bli två.

                                              Spelningen är verkligen ett oförglömligt minne.

Vi vinkar av varandra. Dennis ser till så vi kommer med bussen utan problem och busschaffören är vänlig och förklarar vårt bussbyte vi behövde göra en halvtimme senare. På bussen kan jag inte somna, jag skrattar och talar Melody Club omvartannat men sedan somnade jag. En stund senare vaknar jag till och ugnefär fem minuer senare behöver vi gå av. Jag märker att fötterna värker så mycket att de knappt går att stödja på, jag har matbrisk, sömnbrist och dryckbrist på samma stund och chaffören ville ha av mig fortast möjligast. Minns inte hur jag kom av men det gjorde jag. Vi kom ut till en svart natthimmel, klockan var runt halv fyra på morgonen och allt låg tyst och öde. Det var en väg, en busskur och omkring två jättelika åkrar i vitt. Inget syntes till och jag frös så jag skakade. Fem minuter senare ser jag bussen uppe i backen och den tar med oss mot Stockholms Central. Bussen är tom och jag somnar till litegrann men det var svårt för den var tänd. Resan går fort, bussen går fort, tankarna är tomma och husen fladdrar förbi. Hejdå landsvägen och hej staden.


Stoffe var helt slut då han nådde den näst sista låten...

Väl framme väntar vi på vårt tåg och en kvart senare kommer tunnelbanan. Vi sitter tysta, Martin somnar och jag lyssnar på musik. Några sitter snett bakom oss och snackar om sin utekväll för varandra. Det var kul att lyssna på. Sen minns jag inte gångvägen hem...Jag minns bara att klockan är närmare halv sex på morgonen och jag tänker att om en och en halv timme har jag varit vaken i ett dygn. Kort därefter somnar jag helt utmattad med sminket kvar.




Tankar


Först kunde jag inte somna. Jag vet inte om det är för det är min pmsvecka och känslor väller mer än vanligt. Eller om det är för att jag har add och älta är en del av mitt liv. Eller är det för jag ska veta så jag vet om kbt:n hjälper mig eller inte framöver? Nåväl, som ni märker, jag tänker nästan sönder mig. Igår var en sådan natt. Jag la mig vid ett och närmare fyra på morgonen somnade jag.


                       

Jag låg och tänkte på ett liv som var borta. Som försvann över en natt och ett nytt liv jag lärt mig acceptera i fem år nu. Men så igår...nej, det gick inte att acceptera helt plötsligt, jag längtade så innerligt tillbaka och jag visste att jag aldrig någonsin kommer komma tillbaka och den frustrationen gjorde så jag inte kunde somna. Så jag hoppas att min kbtkurs börjar snart, nuet är fan svårt att leva i men heller inte lätt då jag känner mig så tilldragen till något som varit borta sålänge. Så tänkte jag också på min syster.


                         

Tänkte att huvudplotten för vårt problem, anser jag, är att hon gör mig till en person jag en gång i tiden var. När jag på insidan bråkar med mig själv samtidigt som jag på utsidan försöker hålla dialog med min syster så krockar det. Samt att jag aldrig vågar visa henne vem jag verkligen är. För jag är så rädd om de sidorna att jag inte vill att någon ska helt enklet dra ifrån mig de. De sidorna är de enda jag har kvar av livets alla kapitel. Men så vill jag också bjuda med henne. Jag vill ha syster som de andra ser ut att ha sina syskon. Men jag vet inte om det någonsin kommer bli så. Tiden får utvisa, tiden får läka, tiden får helt enkelt visa.


Som jag fann igår. Då jag läste min blogg. Urdraget är från 14/10 08 "Det är en sak att bli friskförklarad men det är en längre väg att gå för att förstå det"  Nu, januari 2011, tror jag att jag förstår. Jag kan se det hela på ett plan av styrka, vilja, ork och kämparglöd, det fanns förut inte hos mig alls...men hur har vägen varit dessa tre år som sedan lett mig till insikt? Svåra. Inte för min egna skull utan för yttre påverkning. Folk i ens omgivning tycks tro att man blir frisk på en vecka och sedan kan man resa sig upp...så det är de sakerna jag bara blir så ledsen och sårad för. Eftersom jag behöver så mycket tid men ingen, känns det som, tycks ge mig tiden...


Idag fick jag frågan hur länge sedan det var min syster hörde av sig till mig...Jag behövde tänka och kom på att de var tolfte december...Galet att de gått så lång tid, känns inte som det har gått nämnvärt med lång tid, men det är kanske för jag mer lr mindre tänker på henne varenda dag. Hon vill att jag ska inse saker men berättar aldrig vad för saker..hon ser mig inte för den jag är och hon lyfter mig inte...så ska jag ens ha dåligt samvete över att vi inte hörts vid? De andra jag umgås med blir klokare, starkare, insiktfullare och allt vad jag har hört de senaste halvåret av att umgås med mig, men min egna syster blir aldrig det hon bara maler på livets alla misstag och mina svagheter, så dåligt samvete är det nödvändigt?

Jag tror knappast det...jag tror helt enkelt ska lämna dessa tankar här på min blogg och bara göra roliga saker framöver. Jag behöver sömn, mina djur, min pojk, mina vänner och bekräftelse, that´s all!


ibland vänder allt


Först ville jag bara bli äldre. Sedan växte jag upp och ångrade mig. Men det fanns ingen återvändningsgränd, det fanns flickor längs uppe på skåpen, de fanns de som smuggla in saker och såg djupt in i mina ögon, det fanns en hand som tog mig därifrån. På den tiden slet jag mig ur hennes grepp.

 Jag tyckte jag hade mod nog att balansera längs det breda broräcket på slussen. Men istället fångade hon strax innan jag klev upp på muren. Jag kastade mig rätt in i hennes famn. Neonljuset dansde i hennes ansikte, hon skrattade, kysste mig, log och sedan tog hon mig i handen. Hennes mjuka hud, hennes varma vantar, hennes fladdrande hår. Jag har inte gråtit av saknad på många år. Men igår grät jag. Jag vet inte varför men förstod sen att  fan vad livet vore annorlunda om hon bara lämnats kvar. Men jag kommer aldrig få henne  åter och folk ber mig att snälla gå vidare.

Släpp det där, det var år sedan och allt vad de säger. Men jag kommer aldrig någonsin glömma varken henne eller de släktingar som dog av svagt hjärta, i sjukdom och hjärnblödning. Jag kommer alltid sakna deras styrka som kunnat lära mig se min styrka.

Jag förstår den till viss del men samtidigt förstår jag inte mycket av livet. Jag ser tillbaka på det, lär mig av det och återberättar det inför så många. De ser på mig med främlingsögon även om de så känt mig i flera år. Jag skrattar bort det hela, kroppen värker inombords ibland och så försöker jag gå vidare. Men ibland så är jag inte mer än människa och orkar inte inse att hon eller de andra är faktiskt borta. Det är som jag skjutit undan det för jag vill inte inse.

Jag borrar ner ansiktet i den mjuka och varma marsvinpälsen och försvinner ett tag. Känner mig behövd då marsvinet kuttrar i min famn och ser med sin stora ögon på mig. Det är då jag inte behöver mer än den stunden.

Samma känsla känner jag då jag står längst fram, väntat i timmar, läst på i dagar, bestämt kläder i månader för denna enda timme av livemusik. Snart ska jag åka till Uppsala och se Melody Club igen. Sett de över hundra gånger, givit bandet mer än tjugo tusen under alla åren, alla resor, alla biljetter, alla bilder (som man en gång i tiden gick och framkalla på ungdomens hus i deras mörkerrum) och det gör mig sådär innerligt stolt igen. Det får mig att inse att det håller. Det håller mig uppe, det håller mig varm, social, det får mig att möta rädslor, adrenalin, de får mig att brinna för ett endaste intresse och via de har jag mött så många människor.

Men för den här kvällen behöver jag inget mer än att lyssna på musik, slutligen sova för sedan möta vännen imorgon och gå på fotografiska. "Det var så gulligt att du nästan grät för att du så gärna ville ses!!!! :)
Jag träffas jättegärna någon dag om du vill fika eller göra något annat!!! Oändligt många kramar till dig! :)"
En stund senare skrivet jag att vill se Andy Warhol utställningen och hon svarar "Vi har nog mer gemensamt än vad vi trodde...har också velat gå på den utställningen jättelänge...tycker det låter som en jättebra idé!!!" och åter igen går jag på slussenbron och denna gång mer mogen, mer äldre och med en annan sann vän som kommit åter efter tre månader av tystnad.