Bilden i dess originalsammanhang på sidan: hd.se/.../10/27/rosa-bandet-mot-nya-hoejder/

Jag tänkte på det här om dagen. Jag tänkte att när vi var små var världen stor. Jag tänkte på att världen krymper allt eftersom vi lär oss tiden. Frågan följde mig vidare om jag lärt mig med tiden eller om jag bara kan se tillbaka vissa minnen.

 Minnen av sorg och saknad men också otroliga stunder jag sällan kunnat föreställa mig skulle kunna ske. Jag vet inte vad som fått mig att resa upp och stå för mina åsikter då jag samtidigt varit så skrämd för att dömas. För att folk ska kolla lite extra på mig och få för sig något. Att gå med ett osynligt handikapp känns ibland svårare än att sitta i rullstol som är ett synligt handikapp. Jag känner lätt vid att det förväntas en hel del av mig. För att jag är tjugotvå år gammal, för att jag är kvinna, för att jag har flyttat hemifrån men inte för att jag är Lea och behöver utrymme för att kunna utvecklas. Jag har länge lyssnat på människor.

Jag var den blyga tjejen fram till jag var sexton år. Innan dess var språket mina bilder, färgerna var min talan till hur jag mådde för min omvärld och ingen förstod riktigt det jag ville säga. För jag saknade ord. Då började jag istället begrunda hur folk rörde sig. Kroppsspråket berättade så mycket mera än ogenomtänkta ord. Jag började smått visa mina framsteg. För mig hjälpte det oerhört mycket att kunna nicka samtidigt som jag sa ordet JA. Att kunna vinka då jag samtidigt sa HEJDÅ. O så fortsatte det så. Jag minns då jag började på en skola och där det var en fantastisk människa och lärare jag mötte. Hon såg mina bilder och dess språk och jag såg hennes rörelser och där någonstans började jag min talan. Jag började välja orden. Jag började samla på dem, smaka på dem, använda dem, sprida dem, skrika ut dem och jag började sjunga. Jag kunde inte en enda melodi men jag försökte och jag började förstå vilken musik som fick mig att orka. Fick mig att förstå. Ett kroppsspråk och melodier i en annorlunda atmosfär än den vardag jag ständigt befann mig i då. Det fanns två personer som fick mig att följa rörelserna rakt in i framtiden. Den ena heter Håkan Hellström och den andra Kristoffer Östergren. De två fick mig att se ljusen röra sig i takt till musiken och de fick mig att apa efter för något större.

Allt detta tänkte jag på här om dagen. Då världen var så där fantastisk stor och inga hinder låg som grund till att inte våga. För det fanns då inga rätt eller fel. Även om så många ville vägleda mig åt ett håll så fanns det en större väg bakom mina ögonlock som igen såg eller kunde ta till sig. Inget fick släppas in för då fanns det en risk att min värld skulle bli så drabbad som den planet vi alla lever på idag. Jag vågar såklart inte sitta inne på alla bilder. Jag visade på pappret hur jag egentligen lever. Pararellvärldar, väsen och instängda O-konkreta mönster uppåt och neråt och mot ingenting. Jag sitter där än och förvånar hela tiden människor. Det är som ett enda stort varv kring sömnlöshet och känslor som ständigt slår volter i min kropp. Det skriker en närvaro i tysthet om att låtsats eller kännas vid eftersom det hela tiden behöver förklaras.

Jag läser tidningen varje morgon. En rosa tidning om ett band och milslånga historier om de som överlevde, om de som snart passerar och de som aldrig kommer tillbaka. Ständigt matar media alla mina sinnen och jag kan inte kontrollera om jag ska bry mig, lägga all min tid på mina känslor eller om jag hela tiden ska vara naiv och inte tro att det kan drabba mig. Men det känns väldigt dumt.  Eftersom hela tiden kan det hända, just nu till exempel kan det hända mig, någon i min omgivning eller någon jag inte alls känner mig borde tänka på eftersom det är en medmänniska. Jag gillar inte ordet. Cancer. Det är något bättre med att sätta ett ord framför så blir det lite lugnare. Jag minns då jag var yngre och jag min syster satt och tänkte på det ordet och dess innebörd. Jag minns inte vad vi sa eller vad vi kan ha tänkt på. Jag minns bara klumpen i halsen och att det var ett ord som satte skräck i varenda nerv i min kropp.

Hunden hos grannbarnen på landet hade då precis fått cancer och hennes bakben släppandes då hon tappert försökte hasa sig fram några få meter. Hon hade en familj, en husse som hjälpte till att lyfta henne så hon slapp lida och en husse som tillslut fick säga adjö till sin gamla hund eftersom annat hade varit lidelse. Jag minns den där känslan inom mig än. Jag minns hur jag grät och hur ordet hade svalt hela min fantastiska stora värld. Jag började se i andra perspektiv och den enda glada färgen som återstod...låg instängd i en krit-ask.

Idag ligger den kvar där. Men den har också krupit upp och målat en helt ny värld. För när jag minst anar det så kommer det alltid en vändning. Jag vet inte hur och jag vet inte när. Jag vet bara att jag öppnat mina sinnen igen. För det finns egentligen inte många rätt eller fel. Så jag fortsätter åka tåg. Jag fortsätter låta främlingar väcka mig då jag drömmer mig långt bort från tågkupén och landskapet som fladdrar förbi utanför. Jag tänker inte ännu en höst låta kylan och tröttheten dra ned mig. För att egentligen har jag inget större att oroa mig för. Inte den här veckan i alla fall. Den här veckan ska jag bara försöka njuta av den tid jag har. Jag ska studera, sova, älska min vackra pojke, träffa min syster i uppsala och ta de där små ögonblicken i livet som annars kan verka så självklara. För kom ihåg det, vi är mer sårbara än vad vi ibland tror.



ständigt i tanken finns du,
du håller mig varm om vintern,
du skapar en balans,
jag tänker på dig,
jag ser dig,
jag känner dig,
du fattas mig.
världen vart inte densamma
utan dig,
den blev en annan.
jag tänker på dig,
jag ser dig,
jag känner dig,
du fattas mig.

- tack för mig o mina ord idag.