Stor själ i liten kropp
Mitt i så sa Lisa "Nu får ni önska er en låt." Alla skrek i kör och Lisa valde den hon hörde bäst, minns tyvärr inte vilken den blev, men vackert blev det. Efter den sa hon "Och nu är det dags för mig att önska." Hon slöt sina ögon, knäppte sina fingrar, tittade upp och fingrarna släppte "då önskar jag mig en gäst." Folk skrattade till. "Mina vänner, Carl Johan Wallgren" Upp på scen kommer han, med hälsningen Handen vid pannan i röd kostym och konfetti i fickorna som han sedan kastar över sig själv och ler. Tillsammans sjöng de "Du var inte där för mig." och det gjorde dem väldigt bra och jag önskade att han kunde komma åter på scen då han lämnade den, men så blev det inte.
Då jag fallit tror jag inte du såg
Hur förkrossad jag var där jag låg
Kanske har jag fel, men jag tyckte att du log
Och jag tänkte: om jag dör blir det för detta leende jag dog
Scenrummet var blått, väldigt enkelt och avskalat, tre stolar, tre gitarrer, en bas, ett trumsett, en orgel, ett piano, en trumpet och så alla musiker vid alla instrument och så rösten, den späda lilla rösten som gör att man kan inte förstå hur en stor själ kan bo i en sådan liten kropp. Lisas kläder var svarta. En klänning nästan ända ned till fötterna, lite genomskinlig vid de korta ärmarna och ett långt halsband i glada färger som dinglade fram och tillbaka i takt med hennes sång och rörelser. Skorna var lika svarta i läder och musikerna fint uppklädda i kavaj, kravatt eller så skjorta. Inte enbart givetvis, men deras utstickande detaljer var dem nämnda.
Av tio möjliga färgglada ballonger får Lisa elva stycken, ja! det är sant. Så sant som det är skrivet, hon trollbinder en och jag gillar att hon fortfarande är så anonym, fast åren har gått.
Kvällen gick fort, nästan lite för fort, min pappa var med. Ja, jag vet, många i min ålder säger mer sin far än sin pappa. Men min pappa blir inget annat än en pappa. Så är det bara och jag är glad att han var med. Han uppskattade konserten lika mycket som mig. Påvägen hem skippade vi bussen och han visade mig vägen mot Karlaplan istället för att ta sig till t-centralen igen. Den vägen var bra mycket smidigare och så slapp man bli vinpinad i ansiktet. Värre var det då vi tagit oss hem och klev av stationen och upptäckte att resten av hemvägen fick bli i snöstorm. Jag såg knappt något, det var vitt överallt och då kände man sig väldigt väldigt liten. Jag mot världen på något sätt och det var så vackert och så enkelt, som att inget annat, än ta sig hem, fanns i tankarna.
Fyra bra låtar ikväll:
Give me that slow knowing smile
One Life
I dont mind
Du var inte där för mig / duett med Carl Johan Wallgren