När jag blickar tillbaka blundar jag oftast. Jag ser mig själv sitta på platser alldeles själv och hur jag trivs med det. Hur vinden smeker mitt hår, hur handen vidrör trädstammen och grässtråna som smeker mina ben. Jag kastas snabbt tillbaka till tonårsminnen och ensamheten är inte densamma. Men behovet av en tyst plats i naturen var nog det. Den helande kraften utifrån växtlighetens energi. Karske var det som gjorde att jag aldrig kände mig helt ensam. Visst fanns det tider jag fyllde tomrummen med låtsatsvänner, röster i mitt huvud och total ifrånvändhet för ingen annan förstod. Vad de sedan skulle förstå, minns jag inte. Men det är sorg från och till i mitt liv att ingen såg mig förens jag var sexton år. Och hon som såg mig då. Har idag vänt mig ryggen. Jag kan ibland inte glömma de små raderna jag fick av henne i ett mejl. Hur lovord sedan år tillbaka drogs tillbaka i en handvändning.

För att citera Emil Jensen "Det tar en hel livstid att bygga upp ett bra självförtroende och det tar en sekund att bryta ned det."


bild lånad från: www.mikaelhornqvist.se/ Sommar! Sommar! Sommar!

Men på det här halvåret har jag lärt mig att vara allt mindre beroende av andra. Det är inte enkelt varje dag. Eftersom jag längtat efter det hela mitt liv. Att ta hand om andra och sätta dem i första hand. Inte bara det. Det är nog också för att få höra, TACK. Ett ord som jag uppskattar var gång jag hör det. Jag älskar bli sedd. Den här veckan började med att spelade upp ett bildspel inför klassen. De satt rätt tysta efteråt och bara läraren pratade på hur jag borde tänkt. Men att det var bra i sin helhet. När jag satte mig ned bredvid tre klasskamrater. Hörde jag från Adam att han tyckte om den och Nicklas hakade på. Sakta började jag höra hur människor omkring mig började nynna på låten jag hade med mitt klipp. Då växte det något inom mig. Ett sätt att bli sedd på som jag aldrig hade tänkt att jag kunde få vara med om.

Folk pratar om att "Det är så bra Lea, att du glädjas åt dem små sakerna i livet också." Men vem har sagt att dem är små? Jag blir lite besviken varje gång. Att folk räknar med en frisk vind utan avgaser, rent vatten utan gifter och träd som slutar växa pga. alla kemikalier från vattnet i marken. Det är ingen småsak och det är definitivt ingen själklarhet att det kommer fortsätta vara så. Minnen var det já... jag minns ibland så mycket och ibland så lite. Men jag minns mest bilder och dofter. Den här veckan började också med att ringa min särbo. Knappt några sms har jag fått eller skickat heller. Det är sjukt svårt. Jag tänkte "Nu har det gott lång tid, kanske borde jag höra av mig." Kollade på klockan och fyra timmar hade gått. Jag drog en djup suck och jag är glad att jag redan nått onsdag. Helt otroligt. Mitt humör har trevat, min självkänsla har sviktat och jag tror jag gråtit lika mycket som jag skrattat. Vad menas med det?



Idag var jag på biblioteket och vad minnen som fanns där. Både glädje och oglädje. Jag lånade soundtracket från "Tjenare Kungen" och den är så fantastisk. Det är filmen också. Sett den mer än två gånger nu och jag blir bara mer och mer kär i den. Jag lånade också Titiyos senaste skiva och den var mer annorlunda än vad jag trott. Men den är vacker. Den känns skör, enkel och avskalad. Samtidigt som den känns mäktig och den stegrande musiken får mig att färdas långt bort. Och det är skönt. En dag som den här. Med alla mina minnen och över en timmes tid hos tandläkaren. Det gjorde inte nämnvärt ont och gör det inte nu heller. Bara lite öm i kinden som de hade en tendens att dra i... suck. Men nu är löstanden min tillbaka och jag är glad för det. Även om den känns ivägen och jag kan inte äta allt. Så finns det fördelar att ha den där. När jag är ifrån mat så saknar jag något (förmodligen maten eller relationen till den) enormt. Ibland när jag måste äta så känner jag inte alls för det. Undra varför? Vore skönt med en starkare kontroll. Men det är i alla fall skönt att veta att jag frisk i huvudet numera till att kunna äta.

Därför tillåter jag mig att knasa med matvanorna när de inte sträcker sig längre än tre dagar. Det är mitt motto och det har hållit. Men nu när jag fick matförbud av tandis under några timmar var det som att bli sjuk igen. Eller det kändes mer som att dem ville få mig till det. Ännu en gång, ännu ett bevis, på att jag måste lita på mig själv. Rentutav älska. Men det är inget mål jag har nu i livet. Så länge jag ser mig som okej så är jag malligast ever. Nu så... är jag stolt från och till. Jag kan laga middag för att bli ännu mer a stolt. Så gör jag. Nu har bedövningen släppt. Nu kan jag laga mat. Jippi.

Nu ska avsluta detta blogginlägg och sluta minnas. Sluta älta och uppskatta det fina i livet. "Det är inte förens kon har lämnat båset som du vet att du saknar henne." säger ett gamalt citat. Och det är sant. När folk försvinner vet du vad du uppskattat. Kan man säga citatet i andra ord.

Tack för mig.