kärlekshelg

Ibland blir jag så trött på all djävla snö som aldrig försvinner, så trött på skrattande dårar och värkande fötter. Livrädd för att inte passa in och räcka till. Men rastlös till tusen och när jag  väl sysselsätter mig kommer jag på hur tråkigt det är att ständigt göra saker. Tiden klämtar, samhället visar vilken riktning som gör så allting snurrar, inga genvägar eller tåg som tar mig en bit längre. Det går inte springa, jag vet, minnerna kommer ikapp en. Jag är inte längre orolig för dig, min syster, jag är mest rädd av insikten. Hjälp, jag har också varit där, eller är jag kvar? det finns så många ord: stress, nedstämdhet, ångest och slutligen depression. Vilket ben i vilket fack? Igår kom tårarna och jag kände mig lättad.



Min kärlek fanns där för mig och vi kommer ha en riktig kärlekshelg ihop med förlovningsdag och alla-hjärtan-dag och jag hoppas verkligen att mitt humör hålls i schack. Jag tror inte längre på läkarna...en viss förhoppning hade vuxit hos mig men när jag väl ville ha mitt papper på att få skickas iväg till adhd-utredning var det som någon slitit ut all sympati hos läkaren. Hans hjärta måste varit kallt och jag är  glad för jag inte lyssna på hans ord. Den dagen missade jag bussen, jag blev förbannad, men efter 35 minuter fick jag min remiss och jag tror jag väljer rätt väg. Det är vell bara mänskligt att vilja känna sig själv? Jag har aldrig riktigt känt mig hemma ovasett vart jag befinner mig - jag saknar den känslan. SÅ, nu är vägen given, en adhdutredning och ett svar och snart så en kärlekshelg. Efter den helgen kommer min kusin Johanna med hennes kärlek och jag är så glad för det. Två fina människor som tar tåget mot Stockholm för umgås med mig, en ny och vacker värld föds inför mina ögon, visst finns det klapplekar och kärleksmys, men när någon gör något just för min skull blir jag alltid så tacksam.

Kommentera här: