text i den rättaste bemärkelsen
Jag blir sådär liten igen.
Kryper upp i mitt igenkännliga sänghörn och drömmer mig bort...långt långt bort från skolångest, tidsfördriv och den ständiga huvudvärken. De orden och den tanken får mig att tänka idag på att jag har så mycket mer än ett sänghörn och skivan jag lyssnade på kom jag sedan till.
"Nigt falls over Kortedala" heter albumet av Jens Lekman och inte någonsin trodde jag att kortedala sedan skulle bli en byggsten för tryggheten. Men dit kom jag.
Efter fem år satt jag helt plötsligt ensam i en stad som jag kände litegrann men ingen kände mig där. Jag grät första natten och de kommande sex veckorna var jag mer hel än någonsin, jag kunde komma och gå precis hur jag ville, jag kunde se ut som jag ville, röra mig som jag ville och säga vad fan jag ville.
Kortedala torg blev platsen för tryggheten, sängkanten blev någonting och bilderna gjorde mig hel.
Makten var total, våren blev varmare än vanligt och syrénen slog ut tidigare än någonsin.
Jag smsade till vännen att jag satt i staden där två musiker föddes och gjorde så hon och jag möttes. Vännen skrev tillbaka att det var vackert och under hennes trygga vinge skulle jag komma ihåg min egna för att kunnna lyfta de där lätta stegen.
Låten "if I could cry" trodde jag stod för "if I could try" så varje dag försökte jag.
Jag försökte vara sådär hel och verkligen våga känna av, jag bröts på mitten inför min största idol, hennes ord kördes in som en påle i mitt hjärta, men annar så var jag lycklig.
Ibland tror jag att orden sjukter iväg i den rättaste bemärkelsen men ibland tror jag saker bara behöver skrivas..jag blir rädd för mig själv, för orden jag står för eftersom de finns dem där ute som vrider på ögonbrynen, ger klappen på axeln eller ger mig kramen...ger mig orden tillbaka och jag kvävs i sådana stunder eftersom lyckan är så total. Förståelsen i de där ögonen, värmen i kramen och kraften i orden tillbaka vill mig att orka så mycket mera.
Inatt nu...fick jag dagens ord "andas min kära kusin känn frihet o modet o kärleken växa inom dig..släpp ryggsäcken,andas,,,lättnaden får dig bli stark o din ryggrad blir rak av stolthet av jag duger som JAG ÄR!!!!kusinkramar" och jag blir glad och rädd för skrämt yttligare en människa...eller så har orden helt enkelt skrivits i den rätta bemärkelsen.
Nu står jag för ett helt nytt målsnöre och jag tror jag minsann ska försöka även om vissa dagar...de dagar jag inte förstår längre varför. Så ska jag försöka ställa mig rakryggad, skrika ut att jag duger och göra som Bob Hansson en gång i tiden lärde mig "TaCKA dina knän idag. Tacka dem för du kan sitta ner utan att benen står raktlånga rätt ut mot luften. Tänk vad dum du skulle då se ut. Tänk vilken plats du skulle ta på bussen. Tacka dina knän och var glad just för du finns till för dem."