Jag tyckte jag hade mod nog att balansera längs det breda broräcket på slussen. Men istället fångade hon strax innan jag klev upp på muren. Jag kastade mig rätt in i hennes famn. Neonljuset dansde i hennes ansikte, hon skrattade, kysste mig, log och sedan tog hon mig i handen. Hennes mjuka hud, hennes varma vantar, hennes fladdrande hår. Jag har inte gråtit av saknad på många år. Men igår grät jag. Jag vet inte varför men förstod sen att  fan vad livet vore annorlunda om hon bara lämnats kvar. Men jag kommer aldrig få henne  åter och folk ber mig att snälla gå vidare.

Släpp det där, det var år sedan och allt vad de säger. Men jag kommer aldrig någonsin glömma varken henne eller de släktingar som dog av svagt hjärta, i sjukdom och hjärnblödning. Jag kommer alltid sakna deras styrka som kunnat lära mig se min styrka.

Jag förstår den till viss del men samtidigt förstår jag inte mycket av livet. Jag ser tillbaka på det, lär mig av det och återberättar det inför så många. De ser på mig med främlingsögon även om de så känt mig i flera år. Jag skrattar bort det hela, kroppen värker inombords ibland och så försöker jag gå vidare. Men ibland så är jag inte mer än människa och orkar inte inse att hon eller de andra är faktiskt borta. Det är som jag skjutit undan det för jag vill inte inse.

Jag borrar ner ansiktet i den mjuka och varma marsvinpälsen och försvinner ett tag. Känner mig behövd då marsvinet kuttrar i min famn och ser med sin stora ögon på mig. Det är då jag inte behöver mer än den stunden.

Samma känsla känner jag då jag står längst fram, väntat i timmar, läst på i dagar, bestämt kläder i månader för denna enda timme av livemusik. Snart ska jag åka till Uppsala och se Melody Club igen. Sett de över hundra gånger, givit bandet mer än tjugo tusen under alla åren, alla resor, alla biljetter, alla bilder (som man en gång i tiden gick och framkalla på ungdomens hus i deras mörkerrum) och det gör mig sådär innerligt stolt igen. Det får mig att inse att det håller. Det håller mig uppe, det håller mig varm, social, det får mig att möta rädslor, adrenalin, de får mig att brinna för ett endaste intresse och via de har jag mött så många människor.

Men för den här kvällen behöver jag inget mer än att lyssna på musik, slutligen sova för sedan möta vännen imorgon och gå på fotografiska. "Det var så gulligt att du nästan grät för att du så gärna ville ses!!!! :)
Jag träffas jättegärna någon dag om du vill fika eller göra något annat!!! Oändligt många kramar till dig! :)" En stund senare skrivet jag att vill se Andy Warhol utställningen och hon svarar "Vi har nog mer gemensamt än vad vi trodde...har också velat gå på den utställningen jättelänge...tycker det låter som en jättebra idé!!!" och åter igen går jag på slussenbron och denna gång mer mogen, mer äldre och med en annan sann vän som kommit åter efter tre månader av tystnad.