Först kunde jag inte somna. Jag vet inte om det är för det är min pmsvecka och känslor väller mer än vanligt. Eller om det är för att jag har add och älta är en del av mitt liv. Eller är det för jag ska veta så jag vet om kbt:n hjälper mig eller inte framöver? Nåväl, som ni märker, jag tänker nästan sönder mig. Igår var en sådan natt. Jag la mig vid ett och närmare fyra på morgonen somnade jag.


                       

Jag låg och tänkte på ett liv som var borta. Som försvann över en natt och ett nytt liv jag lärt mig acceptera i fem år nu. Men så igår...nej, det gick inte att acceptera helt plötsligt, jag längtade så innerligt tillbaka och jag visste att jag aldrig någonsin kommer komma tillbaka och den frustrationen gjorde så jag inte kunde somna. Så jag hoppas att min kbtkurs börjar snart, nuet är fan svårt att leva i men heller inte lätt då jag känner mig så tilldragen till något som varit borta sålänge. Så tänkte jag också på min syster.


                         

Tänkte att huvudplotten för vårt problem, anser jag, är att hon gör mig till en person jag en gång i tiden var. När jag på insidan bråkar med mig själv samtidigt som jag på utsidan försöker hålla dialog med min syster så krockar det. Samt att jag aldrig vågar visa henne vem jag verkligen är. För jag är så rädd om de sidorna att jag inte vill att någon ska helt enklet dra ifrån mig de. De sidorna är de enda jag har kvar av livets alla kapitel. Men så vill jag också bjuda med henne. Jag vill ha syster som de andra ser ut att ha sina syskon. Men jag vet inte om det någonsin kommer bli så. Tiden får utvisa, tiden får läka, tiden får helt enkelt visa.


Som jag fann igår. Då jag läste min blogg. Urdraget är från 14/10 08 "Det är en sak att bli friskförklarad men det är en längre väg att gå för att förstå det"  Nu, januari 2011, tror jag att jag förstår. Jag kan se det hela på ett plan av styrka, vilja, ork och kämparglöd, det fanns förut inte hos mig alls...men hur har vägen varit dessa tre år som sedan lett mig till insikt? Svåra. Inte för min egna skull utan för yttre påverkning. Folk i ens omgivning tycks tro att man blir frisk på en vecka och sedan kan man resa sig upp...så det är de sakerna jag bara blir så ledsen och sårad för. Eftersom jag behöver så mycket tid men ingen, känns det som, tycks ge mig tiden...

Idag fick jag frågan hur länge sedan det var min syster hörde av sig till mig...Jag behövde tänka och kom på att de var tolfte december...Galet att de gått så lång tid, känns inte som det har gått nämnvärt med lång tid, men det är kanske för jag mer lr mindre tänker på henne varenda dag. Hon vill att jag ska inse saker men berättar aldrig vad för saker..hon ser mig inte för den jag är och hon lyfter mig inte...så ska jag ens ha dåligt samvete över att vi inte hörts vid? De andra jag umgås med blir klokare, starkare, insiktfullare och allt vad jag har hört de senaste halvåret av att umgås med mig, men min egna syster blir aldrig det hon bara maler på livets alla misstag och mina svagheter, så dåligt samvete är det nödvändigt?

Jag tror knappast det...jag tror helt enkelt ska lämna dessa tankar här på min blogg och bara göra roliga saker framöver. Jag behöver sömn, mina djur, min pojk, mina vänner och bekräftelse, that´s all!