Jag kan inte denna gång berätta i kronologisk ordning för intrycken var så många. Jag träffa Rille (från bandet MC) och han introducera mig inför sitt sällskap "Det här är Lea. Hon är min stalker." Vi alla skratta. Det visade sig att tjejen han hade med sig dansat i Palace Station videon för en massa år sedan. Häftigt! Jag blev så imponerad. Det visade sig att de inte då kände varandra men gör det idag. Det är kul när världen är liten. Vidare ser jag Mattias från bandet Paris och vi snackar mest hur vi mår och hur det går och han fortsätter fota bandet Exploding boy som lirar på scen. Jag behövde inte säga så mycket kände jag. Det känns som han kan min historia till vad Paris betyder för mig. Mest komiskt var det att han hade en tröja med Musse Pigg på då han kallas för Musse :) Haha.

Exploding Boy var ett väldigt bra band! Det är kul att upptäcka något nytt och de pratar mellan låtarna "Nu kör vi en klassisker" och för en själv allting nytt. Jag kom och tänka på att de påminde lite om bandet Kamera fast de här var så mycket mörkare, svartare och kanske till och med snäppet bättre. Ja, de var snygga live, de hade två som sjöng, ingen trummis och jag var så imponerad över deras kroppspråk, hållning och hur de log mot varandra, skratta åt Mattias när han sprang runt med kameran hans och det var verkligen dansvänligt. Jag gilla det som bara den!

Vidare i lokalen hälsar jag på Kim och berömmer henne för hennes sjukt nya tatuering och poängterar att det är hennes tredje och bara en början! Sedan talar jag kort med Fredrik som är upptagen och prata med två andra tjejer och jag tyckte deras konversation om gymnasieval inte föll mig smaken så jag drar vidare i lokalen med min vän. Jag träffat också Cajsa under kvällen. Det var kul! :) vi var så glada att se varandra efter så många år och vi berömde varandra för vi var snygga, haha

Väl vid utgången börjar min vän konversera med två främlingar och jag tycker de ena av dom inte var intressant nog och ber Jon som går förbi mig att snälla börja prata med mig så jag ser upptagen ut. Den konversationen sluta med att jag bekänner allt som jag tyckt om Melody Club de senaste nio åren. Tatueringen jag vill göra, tatueringar jag redan gjort, så säger han "Du är alltid så levanadsglad! Så sprudlande postiv" och jag tittar på honom likt ett frågetecken och tackar samtidigt så mycket för orden. Han tyckte också att mina kretiva sidor och sättet jag ser på dom liknandes Stoffes syn på allt kretivt han gör i musiken etc. Jag blev helt varm inombords! Även om jag så vetat av det litegrann så fick jag det nu bekräftat :) Jon blev sedan glad, rörd, tacksam över allt jag hade och säga vad bandet betytt för mig. De vet inte vart de är påväg idag men de är påväg, på något sätt, "Melody Club kommer alltid bestå för vi kommer alltid ägna oss åt musik." sa Jon och det kändes fint och jag sa att jag kommer prata om Melody Club fram till min dödsbädd för de är så jag är, det är så jag gör, det är det som folk kommer undra över då de ser mina tatueringar och undrar varför jag gjort de och jag svarar Melody Club. Jon både log och titta tillbaka över de allvarsamma orden men sedan skratta vi och tacksamt krama om varandra.

Så var jag då på Koolingen för se Henric de la Cour HDLC och efter de kört dansgolv med både Suede, bd och Placebo dyker han upp med sitt mörka vibrato, det giganstiska rökmolnet och har  två musiker med sig. Scenen är upphöjd, ganska liten och de tre står på en rad. HDLC står i mitten och gör sina vanliga rörelser i takt till musiken, hans låttexter och kör inget mellansnack. Folk skriker, dansar, gråter och klänger på varandra. De känns lite som hans musik har berört likt en religion och alla vill röra vid honom.

Jag själv står där och fotar, jag beundrar Henric sedan så många år, hans nya skiva berör och gjort sedan i höstas då den kom ut. Jag renttuav älskar det jag hör. Sminkar mig snartlikt han och ser kvällen som en helhet av perfektion. Jag har mött så många, vågat så mycket och än en gång är det musiken jag har och tacka för. Så många möten av så underbart fina människor och Henric han fortsätter, men konserten är för kort, det är den alltid. Innan lokalen stänger och jag tar sista tbane vagnen hem ser jag Henric går runt och hälsa på folk, lägger armen om och skrattar och jag ser honom inte längre som den person han är på scen. Den karaktär han är där är som en helt annan och jag gillar då båda sidorna. Halv fyra på morgonen somnar jag i min säng. Det doftar från kvällen i mina kläder, andras parfymer och rökmaskinens lukt och jag lägger mig raklång och sluter mina ögon, en kväll för bra för var sann.