höstens baksida

 
Jag sjunker allt längre ned. Ser hur vinden får de färgglada löven att dansa framför mig. Det är en sval dag, med ett lätt duggregn och alldeles tyst. I alla fall i skogen min. På vägen hit var det allt annat än tyst då stadens trafik brusade likt älven om sommaren. Jag tycker bruset i staden gör något också. Det är som stadens andetag och puls. Jag vill då inte vara utan den. Lika lite som jag vill anklaga stans alla duvor för vara himlens råttor. Eftersom de djuren är fina, smarta och oehört vackera i sin fjäderskrud. I skogen rör sig andra fåglar. Ettriga skator som kivas uppe i träden, små sparvar som delar på ett förmultet nypon och en vacker rödhake med ett rostfärgat bröst innan solen gick ned. Skogen har också sin puls, sin naturfärgade skrud och lövprasslet känns som skogens andetag. Jag sjunker allt längre ned i den lövhög jag sitter i och ser förundrad ut. Jag undrar om hur det kommer sig att saker beter sig likt alltid. Vart ligger rädslan att försvinna från dessa tankar? Inget som jag borde förhålla mig till eller gynnar mig. Jag måste försöka arbeta bort rädslan och konfrontera den. Se den i vitögat och erkänna för mig själv att jag är inte rädd. Erkänna för mig själv, fyra ord jag sällan lever efter, men alltid återkommer till att jag borde.
 
 
Så fråga du mig om jag inte klarar av mer, du vill göra dig av med mig och jag grät tårar flertalet gånger under en och samma dag. Jag tillät mig gråta för vara klar till på mötet imorgon. På kvällen kom en bekant in på chatten och fråga om jag ville läsa poei i max tio minuter på en scen. Jag slets i två världar. Dels satt jag kvar i världen där hela mattan ryckts under fötterna på mig och tårarna kunde inte sluta. Till en värld där mattan fortfarande ligger tryggt kvar under mina fötter. Där jag får en mikrofån framför munnen och där mina ord kommer även höras långt bak i lokalen. Bekanten skrev lite mer på chatten och undra varför jag inte svara. "JAG ÄR PÅ! På på att uppträda på måndag." Sedan gick jag tillbaka  till livet och undra vad mer är så där hållbart som när jag står på scen. Vad är sådär fridfullt vackert, orört och hållbart på samma gång? Jo, denna lövhög, denna skog och vindens kraft eftersom den alltid återkommer varje höst. Så tack naturen för din trygga famn och tack scenen för jag förr eller senare får stå där och synas och ta plats. Utan er hade jag sovit bort mina dagar och trott att det inte fanns något att vara stolt över längre. Nu står ni för min insats för livet.
 
På tredje hand kommer kärleken och på fjärde hand musiken. Det är mina andetag.
 

Kommentera här: