16 och 17 sep -12

Ibland är det som det finns inga bra ord kvar. Inga tydliga riktlinjer för att fånga upp den där känslan man får i kroppen. När det sedan går åtta år av beundran. Fem år av väntan. Blir det allt mer än enkelt. Hur Jens förklarar att det tog sin tid att komma tillbaka är eftersom hans liv går i cirklar. Att den här gången behövdes det fem cirklar. Han river sedan upp minnen för att förklara dessa cirklar och år. Om att kunna bli gift för att få stanna i Australien men inte vilja för då finns det inget att berätta om. Om att möta människor och inspireras till att skriva nya låttexter. Av allt han säger förstår jag tillslut hans fem cirklar han har haft.

Jens Lekman börja med sin musik för längesedan, jag har ingen specifik koll NÄR, men i två tusen talets början. Jag minns Black Cab från mina tonår och hur ja måla bilder utifrån vad han sjöng. Jag måla större bilder i mitt inre för skapa en realistisk värld i förhållande till något så diffust. Jens sjunger om stora ämnen, om svek, om kärlek och i år kom låten ”För er som behövt krossa någons hjärta” TACK Jens. När du sa dessa ord på Bengans 16 september fick jag en tår i ögonvrån. Det finns allt för få låtar om ämnet. Jens pricksätter hur det svider i en att göra en handling man egentligen inte fullt ut tror på men ska försöka övertyga den andra personen som har kvar känslor för en. Många ord i en mening? Bara och vänja sig. Jens texter är långa, breda och helt fantastiska om man kan hålla koncentrationen uppe. Jens Lekman texter är hans berättelser. Om hur det var en gång på en hemmafest, hur det är att åka svart taxi i Göteborg och missförstånd mellan en själv och den man håller kär.

 
Att få möta Jens efter fem år, en sval eftermiddag på Bengans i Stockholm, var som att tiden stått stilla. Allt var sig likt mer än Jens såg lite äldre ut och hade andra berättelser att ge oss. Jag kom ca en timme innan spelning. Redan då var lokalen halvfull. Tjejer de första två raderna och resten blandat. Efter Jens och hans två musiker tagit ton och prövat mikrofonerna fylls plötsligt lokalen av dubbelt så mycket människor. ”Hej. Nu ska jag spela en låt som jag skrev när jag bodde i Melbourn med min bästa vän. Vi brukade åka runt på fredagskvällarna i hennes skrotiga gamla bil och lyssna på Classic Rock Radio och prata om livet och kärleken.  Vid något tillfälle så börja vi prata om…tanken på…att ingå i något slags äktenskap så jag skulle kunna stanna i landet. Eh…vilket var väldigt lockande just då för att vi hade kommit ut ur förhållanden både jag och hon. Och tanken på att bygga något slags förhållande på något konstruerat, någonting med ett syfte, än snarare någon slags vag känsla som kunde förändras när som helst. Det kändes väldigt tillfredställande. Men sen kom jag på att: Om jag gjorde det här så skulle jag aldrig kunna berätta historien…eh…eftersom det är olagligt. Så det funkar inte riktigt då man är Jens Lekman…att bära på en historia man inte kan berätta. Så jag lämnade landet och skrev den här låten istället. Den heter I know what love isn´t” Han tecknar i luften små rörelser som visar hur ljudet går genom lokalen. Allt känns trovärdigt. Som om det är Jens som gör ljuden och som att inget vore förinspelat i en dator.  Låten ger oss svar på vad all kärlek inte är men man tror sig veta då man är mitt i den. 

Söndagen på Bengans sveper iväg väldigt fort. Efter fyra låtar sätter sig Jens vid ett bord och signerar skivor. Jag är person nummer två i kön och berättar hur glad jag är över att se han igen. Han ler och så ger jag honom min diktsamling. Han tar emot den och säger ”Tack” jag får en signatur på min hemmagjorda Jens Lekman tröja och en annan på skivan. ”Ses imorgon Jens på Dramaten” han ler större och svarar ”Åh, ska du dit, vad roligt, vad kul att ses. Ses imorgon!”

Väl på Dramaten. En trött och halv sen måndagkväll med regn i luften och en teatersal med anor från långt tillbaka i tiden är det ett skönt klimat för Jens musik. Denna gång har han med sig hela bandet. Två flickor och två killar. De spelar trummor, fiol, bas, elektroniskt piano och Jens kompar på gitarr och sång. Direkt då de kommer in spelar de en låt. Efter folks applåder säger Jens ”Jag satt och räkna hur många spelningar jag spelat. Idag …Ikväll är det min 498:onde spelning. Så välkomna till min 408:onde spelning!” Folk apploderar, vrålar och visslar av glädje. ”Det visa sig också att jag ställt in två spelningar under min karriär så det skulle kunnat vara den 500:nde spelningen…till trots känns det ändå väldigt speciellt.” Sedan spelar han låten I know what love isn´t  som är även namnet på hans senaste skiva för att följa upp med låten ”till er som fått hjärtat krossat någongång”  The end of the world is bigger than love.  Ett långt och mjukt intro följs upp med Jens sammetslena röst och lätta rörelser över scenen, samspelet mellan musikerna och hans enkla danssteg över liten yta på scenen ger en sammansatt harmoni över kvällens första låtar.

”Det har skrivits alldeles för få låtar till den som burit bördan att behöva krossa någons hjärta. Så jag har försökt skriva den låten. Den heter Some dandruff on your shoulder.” och den där lilla tåren i ögonvrån hittar sig allt tillbaka till mig. En träffsäker låt om ett ämne som är så lite omtalat. Han sätter i orden rätt och ger en tröstande bild av den som bryter är också stark. Fiolernas stämma rör sig lätt tillsammans med ljuset som dansar över golvet. Efter låten sjunger Jens en låt som inte kom med på skivan som handlar om hans korta karriär inom juvelerare branschen  och från det stillsamma tonas ljudbilden upp, den blir större och större för sedan helt vända och bli klassikern ”The opposite of Hallelujah” från 2004. Publiken jublar och Jens ler stort över den överraskning han gjort för oss. Efter en hel minuts applåder tackar Jens och inleder nästa

”Den här låten utspelar sig för två-tre somrar sen när min kompis i Göteborg jobbade på ett hotell och ringde upp mig en dag och sa Du kan aldrig gissa på vem som just checkade in på mitt hotell Jag sa: Är det Kirsten Dunst? Ja svarade hon. Jag vet inte så mycket om Kirsten Dunst men hon sa en gång…eh…i en tidning…ehum…minns inte exakt när det var…kan ha varit den 27 april 2007 på sidan 48 i Svenska Dagbladet…Eh” Publiken skrattar högt. ”och jag försökte länge inte bli imponerad av det. Men jag växte upp bredvid Estrella fabriken ute i förorten så när jag läste de där orden så kunde jag känna mitt lilla chipsfabrikshjärta slå lite snabbare.” Jens berättar vidare hur han och hans vän går till klubben dit Kirsten sagt hon ska bege sig till. Efter en helkväll på att inte hitta Kirsten säger en vakt att hon har gått. Kön var för lång och hon släpptes in enklare för hon var känd. ”Vilket vi i våra små naiva hjärnor ville koppla till idén om Göteborg, som är en gammal arbetarklass stad, där ingen är värd mer än någon annan där man inte kommer in på klubben snabbare för att man har pengar, rätt efternamn eller för att man har  hånglat med spindelmannen.” Publiken skrattar ännu mer. ”Vilket är intressant! Men vi tyckte de var en fin idé och önskade att dessa grundläggade solidariska principer kunde appliceras på resten av samhället också.  Den här låten heter Waiting for Kirsten.”

 
kvällen går sedan ganska fort och Maple Leaves, Black Cab och andra sköna klassisker avrundar till en folkfest där folk klappar i takt till musiken, där Jens hyllar oss och vi hyllar tillbaka. Hur vi inte får nog och ber han komma tillbaka. Applåder för han och resten av musikerna in på scen igen och de river stillsamt av A postcard to Nina, den där berättelsen om hur han var i Tyskland och det som hände där, berättelsen han denna kväll inte nämner men man ser tydligt på publiken att de vet precis vad han sjunger om för vi har hört den så många gånger förr, både låten i sig men även berättelsen. Och nu när Jens är tillbaka i Sverige igen har han lovat att synas men inte hur många år utan vara kvar tills vi ses igen ”Tack! Ta hand om er.” och ljuset tänder lokalen och vips är man tillbaka till verkligheten.