Jag glömmer då aldrig sommaren två tusen fyra och Marit Bergman drar upp en kär vän på scen. De ler och finner varandra redan vid första ackord. De har ett samspel jag aldrig upplevt tidigare mellan musiker. Och jag försöker och försöker minnas hans namn då hon presenterar honom. Men likt ett löv faller om hösten faller namnet bort. Det dök inte upp förens till hösten det året. Sedan dess har jag trollbundit mig av Anders och hans röst. När han talar är det en ton och när han sjunger är det som havets hela stormar brutit ut på en halv sekund.

 

 

Denna dag på Bengans öser regnet utanför och en halvtimme kvar till signering har bara tre killar satt sig framför scenen. De talar gamla minnen och hoppas på att se Anders  snart. Får vilda tankar om han ska komma upp ur en scenlucka med ett stort rökmoln i följe. Eller tänk om han skulle komma i fallskärm rätt genom fönstren likt en actionhjälte. Sedan skrattar de. Jag blir avbryten av mitt tjuvlyssnade av en lång man i svart kappa som sveper förbi. Han säger HEJ till killen i kassan och då reagerar jag. Det är Anders! Bara på rösten kan jag spåra den karl. Han blir hänvisad till sladdar, rigga scen och soundcheck. Hans gester är stora, kängorna likaså och han skrattar och ler om vartannat.

 

”Vad kul att se så många ha kommit och undgått det hemska vädret där ute. Det är alltså den första spelningen jag gör för den här plattan. Det är kul att få vara här och bjuda er på  det här! Det blir akustiskt, jag kör några låtar, sen om någon vill signerar jag jättegärna skivor eller om det är någon som tagit med sig något annat.  Någon papperslapp (ler) eller någonting, så kan jag signera det gärna. Den här låten heter ”Dancing to keep from Crying” och det är den andra låten på skivan ”This is where life is” ” Sedan börjar han spela. Ber ljudkillen sänka gitarrljudet och höja mikrofånen. "Jag är trots allt mer sångare än musiker så låt det höras också." Det är en skorrande röst och ibland ett efterklang på gitarren som gör det hela lite osynkat. Men ändå mysigt. En onsdag eftermiddag med regn i storstaden utanför. Och någonstans i hans skrovliga röst, i ett medryckande allvar så börjar det där skeendet i mitt liv. Anders sjunger från hjärtat, blundar mestadels och varje gång han sjunger keep from crying känns det i hela en själv att hålla gråten inom sig. ”Tack ska ni ha! Jag hade en releasefest igår. Och det blev sådär sent som en releasefest kan bli. Och sen så var jag med på Gomorron Sverige imorse. Taxin kom hem till 05:30 och det här förklarar varför min röst är lite (skrattar till) rå idag (skrattar mer). Ibland låter det betydligt bättre. Som när jag blundar och känner mig som en annan person. Grövre person alltså.” Kanske är det den actionhjälten hans fans innan menade? Medan han pratar spelar han lite hur som helst på gitarren.

Nästa låt tar vid ”In the nightime” och känns sådär känslostark som bara Moneybrother och dess enkelhet kan förmedla. De enkla små ackorden dansar sig lätt över de mjuka stämman som för en lång bort regnets alla droppar. Det är en kalvakad av trofasta minnen, skarpa punkter och sinnesrika atmosfärer. Publiken är nu ett tiotal och applåderar så hjärtligt de kan. Han undrar om vi vill höra en låt till. Vi alla ropar JA! ”Och för er som inte vill höra får vänta lite utanför så är den här klar om tre minuter.” Alla skrattar till. Anders har ett lätt sätt att vara artist på och får med alla i sinnesnärvaro där spännvidden är på bristningsgränsen och kan brytas när som  helst. Men det gör den inte. Anders läge är skarpt och sista låten han gav oss var ”Start a fire” som handlar om vilja ge allt men inte göra det för snabbt. Han tackar för sig och står kvar på scenen för signa skivor och papperslappar.

Så blev det min tur. ”Hej!” Jag log och svara hej tillbaka. ”Det här speciellt för mig också” Jag tittar på han frågandes. ”Det är första skivan (This is where life is) jag signerar, fan, jag måste få ned det. Ger du mig en konvolutet en gång till” Så skriver han ned så han vet. Jag tackar så mycket och får en kram, ett foto och Anders ”Tack för du kom” och jag svarar ”Tack för du kommit tillbaka” Han skrattar, ler och gör honnör mot mig. Likt sommaren två tusen fyra har han även denna dag trollbundit mig. Enda skillnaden är att jag inte glömmer hans namn. Det har fäst sig nu på mina läppar.