21 sep 2012

Timo är tillbaka på scenen! Efter fem års tystnad och som han själv säger: Familjeliv, så är han tillbaka. Jag fråga han hur det kändes ”Jävligt gött” Jag fråga om det blir turné ”Ja, för fan!” Jag fråga om han var pepp för kvällens uppträdande och framtida turné ”Ja, jag ska inte sluta på jävligt många år.” Helt underbart att höra. Att se han fortfarande leverera en bra skiva. En väldigt bra. Har inte lyssnat in mig helt på den. Undra om något kan toppa Sweet Marie och 16? Ja, jag får allt ta och lyssna mer på skivan, ”Endeavor”.

 En väldigt gul skiva med Timo som leksaksdocka på framsidan. Det där med Familjeliv hör man i texterna och ser man i cd-konvolutet tydligt. Det finns en charm över hur låttexterna är skriva huller om buller. Hur man öppnar fodrat, tar ut konvolutet och kan vika fram en mindre affisch på innehållet av en leksakslåda. Givetvis med Timo docka som mittenpunkt.

Skivan ser träffsäker ut, Timo utstrålar detsamma och ger texter om vida perspektiv på livet. Han kan förmedla så mycket på så liten yta. Det han visa på i fredags var Timo. Var energi, lekfullhet, ett snyggt uppträdande, pikar över sig själv, härligt mellansnack på Göteborgska och ett fullt ös! När jag kom till lokalen gav han mig först en kram. Sa att det var trevligt att ses igen. Jag var beredd på att han glömt bort vem jag är. Ett fan bland många, tänkte jag. Men han minns hur ja andra år stått längst fram. Min resa att se Timo börja redan 2003. Då spela han i Håkan Hellströms band som gitarrist, sångare och musiker till många andra instrument. Men då var då och nu är nu. Timo är tillbaka. Han är precis som förut och det är en bra sak. Han ser sina  fans.

Denna gången satt även tre andra fans längst fram. De skratta hysteriskt, grät och skaka då de såg Timo. Han gick lugnt fram till dom, satte sig på huk och skaka hand och sa sitt namn. ”Hej flickor. Jag heter Timo.” De fråga om foto och han log. Jag kände så väl igen den där gesten. Den är fin. Vad mer fascineras jag över Timo? Jo! den klassiska bilden av indie-pojke-artist. Frisyren, kläderna och luggen som måste ligga åt ett håll, blicken som tittar då och då uppåt, åt vänster för sedan höger, sjunga, le och dansa. Samtidigt som Timo spelar gitarr och har samspel med övriga musiker.

Den var kvar. Den bilden har lämnat många artister idag. Men Timo vet att hur man kroppsligt förmedlar känslan och hur mycket han än spär på charmen blir det aldrig för mycket. Man köper det rakt av.  Innan det lilla giget på Bengans i Stockholm tar slut frågar han publiken ”Har ni det gött?!” Alla svarar ja. Han ser ut mot gatan och dörren som står vidöppen. Höjer rösten, går fram mot micken något närmre och ”Har ni där ute det gött?!” och jag vänder huvudet dit och ser en person nicka. Timo ler stort och kör sedan dagens sista låt ”Second Cut” ännu en träffsäker poplåt vars höga toner skär i huden på en och vars mjuka toner får huden att läka ihop lika snabbt. Bra gjort Timo. Och Tack.