Welcome back Crashdiet!

 
 
 

Och så har livet lekt för mig och bloggen glömts bort. Känt som jag har bloggat. Men jag har visst bara upplevt, återberättat för vännerna och skrivit statusuppdateringar på facebook. Det som känns extra fint är att Crashdiet är tillbaka. Har följt de på facebook, Instagram och sett hur deras Amerika turné varit synd att missa. Men kul att bevaka. Såg de live för ett halvår sedan sist och Jag var på deras releasefest för en vecka sedan. Vilket ös! Vad de kunde leverera. Kul var det också möta gamla som nya vänner. Skriva historia i sitt hjärta och så här uppdatera jag natten då jag kom hem från festen:
 
 

Hemme (03:04) med en på soffan, med mig inte i säng, med grannen som förmåg sig att ta oss hem ♥ och jag som inte kan sluta glädjas åt Crashdiet, deras bräckliga resa till att verkligen vara här! Här idag ♥ och dess otroliga fans ja fått uppleva, höll nästan på gråta, då ja fick vara ett med dem! åh ♥ Ne, kan inte tro att de finns något bättre. Försök fan övertyga mig men sorry, no fens, but this is life! Så som musik får människor att umgås är stort, sjukt jävla stort, å jag älskar känslan å dofterna av de! Woe

41 minuter senare fortfarande vaken, en sovandes på soffan och menar då de, fast fansen åkt från Polen och längre än så, fast våra språk inte är samma, är musiken så förmedlande, wow! säger jag bara, se hur de ser bandet live för första gången och inser vilken fin jävla tur jag har att vara här idag å få se de, jag älskar alltihop! kan inte förstå hur man växer ifrån de, kommer ifrån de för annat bildas eller hur man en dag prioriterar de mindre, de har gått elva år för mig, de fortfarande lika självklart, här för att stanna! så de så, andra villkor, men lika självklara villkor! Puss och GodNatt från mig, såhär 03:52 ^^

-Snacka om Eufori!

Kul också att de kommer så tätt inpå med spelningar, tillfällen att träffas när man andra gånger fått vänta år mellan varven. Simon, sångaren, han är så himla bra för dom! Helt underbart att se. Även om han så tycks få in bandet i den något destruktiva karusellen så har jag slutat oroa mig, det är ju de, sorgligt nog, som är Crashdiet och livsstilen Slezzerock. Jag själv är ett med musiken i själen men inte lika självklar med livstilen och dess klädstil som kommer till. Men givetvis blir det kedjor, bandt-shirts, armband i massor och benvärmare. Jag tycker det är snyggt, jag trivs i det och kul att få känslan att vara ett med bandet.

Igår såg jag de igen! På deras skivsignering. Skivaffären var liten, spelplatsen ännu mindre, bandet var en timme sena och de skicka ut oss svettiga efter en halvtimmes kort spelning. För låta oss fans bilda ny kö och komma tillbaka till skivsignering. Tre timmar väntan, men vad gör jag inte för dessa grabbar? Uppenbarligen mycket. Och om arton dagar ska de spela på Fryshuset och givetvis ska jag vara där med. Peter vart glad att signera mina skor, likt de andra också fick göra, han utbrast "Åh! jag har precis likadana" Klart jag känner mig ett med Peter och har alltid gjort de senaste åtta åren. Haha! Det är han som fått mig också gilla rosa, framför allt då man ser de lira live eller får träffa de. Så insprationen jag fick, innan jag gick hemifrån, var just Peter London med i bandet Crashdiet.

Kommentera här: