Första sommaren på åtta år som jag upplever som singel. Även nyinflyttad i en ny del av Stockholm. Den västra sidan istället för den Södra. Hur har det gått än så länge? Jo tack bra! Men alla parkhäng, fikor med vänner och promenader i timmar och dess samtal de medför, har mest skett på Södermalm. Så kan det gå! :) Men jag har upptäckt mer av Hornstull, Mariatorget och strandpromenader jag knappt kan namnet på, så gamla kvarter fast nya platser. Och så har jag märkt nya sidor av mig själv. Att visst tusan är det inte lätt att vara singel. Och det har varat hela året. Som att gå in i ett jättelik matvarubutik och inse att det är jag själv som ska hitta ut också, att det inte är att bara haka på. Till att större ansvar och beslut och veta att jag behöver inte kompromissa. Jag kan helt enkelt själv avgöra vilka jag bjuder hem, vilka tider jag kommer hem och vad som tillagas till middag. SÅÅÅ SKÖNT! Fantastiskt. Även om jag är någon trött på denna sommars klassiker. Pasta sallad med basilika pesto, riven och skivad morot, med gräslök, kidneybönor och ibland en och annan gurk eller äppelbit därtill. Jag behöver utveckla mitt sätt att hitta på fräscha sallader på helt enkelt. Och större problem kunde jag ha haft, må jag allt lova!

 

 

Sommaren har fått mig till att bli lugn och kreativ. Solen har förstört mitt humör, min kreativa sida och allt jag gör är att, utöver jobba bort den, ligga helt still och gosa med mina marsvin eller lapa massa gurkvatten på balkongen. När det sedan blir tidiga kvällar och sena nätter sätter jag igång med mitt skrivande, tar långa promenader, river igång symaskinen och lagar mängder av mat som sedan markeras upp och läggs in i kylen. Så jag varje trött vardag kan få hemlagat och uppvärmt bara på någon minut i mikron. Det känns lyxigt! och Nyttigt.

 

Den här sommaren är jag inte bara singel, nyinflyttad jag är även mer beslutsam över att bli en bättre och bättre medveten person. Om mitt val som vegiterian, miljövän och poet. Jag är så glad att det äntligen finns en scen om sommaren där man kan få gå och lyssna på poesi till att själv få delta. Det gör så jag får ur mig! tala med marsvin i all ära men ibland gillar jag tvåbenta främlingar, vänner och bekanta som tänker och delger det där som bara händer under poesikvällarna. Senast hade de inte bara saknat mig de hade även saknat att höra mina ord på scen. Och en av dom sa att hon alltid beundrat min röst. Att hon skulle göra allt för att själv få den. En tjej som jag, som bara använt denna röst sedan min sextonårs dag växer av att få höra en sådan sak. Alltid tyckt att min röst borde tränas upp, vilja vara som den och dets och hit och dit. Till att veta att rösten min håller.