Kommer och tänka på att det är tio år sedan. Och att de korridorerna var mitt hem men inte är mitt hem. Att jag varit friskförklarad i tio år med några hinder på vägen, fast inget likt så mitt liv en gång i tiden var. Jag har svårt för att gå vidare. Har lätt för stanna kvar. I all sorg, i all musik som påminner och de där minnerna som är så bleka men känns så starkt inuti. Om de där resorna, den där flykten över åkrarna, alla dessa gravstenar jag inte våga möta. Ni är nu tre. Ni är nu tre jag ibland tror ska komma tillbaka och ta min hand och plocka upp mig, ta mig ifrån och visa mig er fristad som bara ni valt. Men så tänker jag på hur bra jag har det idag. Att era händer skulle få mig springa iväg det jag har. Och det är inte värt det även om ni så saknas. Jag har ett hem som bara är mitt.

 

 

 

Jag har mat på bordet dagligen. Två älskade husdjur och vänner som frågar hur jag mår och hur saker och ting går. Vänner som hjälper en att flytta. Hjälper en att tapetsera. Tar tid för att ses, fika, festa och planera. Det är ett förhållningsätt att leva i nuet. Jag försöker. Men är någonstans i dåtidens land eller långt bortom i framtid. För det liksom blivit så. De där sveken, de där lovorden som inte höll och det den sköra ytan som kan spricka närsom. Den gör så jag ibland inte lever i nuet. Hur jag än vill. Och jag längtar dit. Slås av tanken varje gång jag går över torget och håller hårt i mitt ritblock och skissar ned min värld. Hur alla dessa solstrålar lyser på varje människa. Som att varje stråle vill upplysa om allt fint här i världen.

 

Att inget är oändligt och inget är så vackert som Liv.