Helafton med Henric de La Cour
När man som ett inbitet fan (sedan sin nioårsdag) läser HELKVÄLL MED HENRIC DE LA COUR och vet om att hans storhet är bara stor i små kretsar. Det är då man börjar känna sin frihet mer än sin instängdhet. När Henric skriver att hans musik är mer som en begravning än ett födelsedagskalas. Det är då, mitt i mörkrets dimma och i den nakna sanningen som allting kröp fram inuti mig, från filmen jag såg igår...
HDLC tröja och inspration från olika sminkningar Henric själv har haft vart jag förbredd för en helkväll HDLC.
Till det som Debaser beskriver det som Bio Rio och Debaser Hornstulls Strand bjuder in till en helafton med tema Henric de La Cour. På Bio Rio premiärvisas Jacob Frössén nya dokumentär "Henric de la Cour", om musikern och sångaren som slog igenom med bandet Yvonne på 90-talet. Efter filmen fortsätter kvällen på Debaser Hornstulls Strand där Henric de la Cour spelar live på scen. DJ:ar på Debaser gör bland annat Fredrik Strage.
Och hur vart då denna helkväll? som jag trodde jag aldrig skulle få uppleva.
Filmaffisch och den klassiska fyrtiotals biografen RIO det var en perfekt stämning av det hela.
Henric De La Cour - Filmen
Jag fick adrenalin av bara låtintrot "2.75" och dess andra Strip Music låtar som Jacob hade valt. Sedan rullas filmen vidare in på det stora ämnet kring sjukdom och tilliten till sig själv. Jag fic se allt från hemmavideos från barndomen, till ett misslyckat äktenskap och en oövervinnlig rädsla inom honom själv. Till en oövervinnlig kärlek från många i hans liv som ville få honom att förstå. Och den där brytpunkten med medicinen som nu skulle göra livet så mycket enklare. Men känslan att hela livet knappt kunna räkna med en morgondag och nu få ett helt liv förlängt. Hur brottat man med det? Det finns två sätt. Acceptans eller Offterrollen. En kamp jag själv gått genom och som jag känner igen mig i. Till känslan där man fick se Henric själv stå ut med i filmen. Är det det här man verkligen vill? Räddningen som aldrig varit där för en är helt plötsligt framför en, hur ska man möta den? Hur förväntas man möta den och hur mår man över att inte leva upp till andras syn på den? Allt det finns både svar på i filmen till inte. Men känslan går rakt in i en och man finner lätt ett gemensamt svar. Utan att avslöja för mycket...Mycket sevärd film! Helt enkelt.
Henric De La Cour - Filmen gjord av Jacob Frössén
Filmen beskrivs som "Henric de la Cours mörka och expressiva musik handlar inte bara om show eller subkultur. Diagnostiserad sedan barnsben med cystisk fibros har Henrics texter och inställning till livet färgats av den obotliga och allvarliga sjukdomen. Vi får följa musikern och sångarens reflektion över en sjukdom han har försökt gömma under lång tid. Filmen handlar om att komma till rätta med sin egen dödlighet, att fördriva mörker med mörker, och om musiken som ett personligt överlevnadssätt."
Henric De La Cour - Spelningen
Publiken gick sedan från Bio Rio och med i kön som ringla ned för backen gick även Henric. Med tung huvud nedböjt och luva på sig. Det var lite som en man på över två meter och med tuppkam ett tag ville försvinna. Men det vart inte så. En Henric syns både för hans längd men också för fansen är där för backa upp honom till känna medlidande. Det var så jag upplevde det. Och konserten tog inte lång vänte tid på sig. Rök från rökmaskinen kröp över hela scengolvet. Hans tre medmusiker klev upp på scen. Ljudet synkade inte riktigt som tänkt. Det var svalt och det fanns luckor i publikhavet. Inte alls som för två år sedan då det både fanns ett slags hopp tll en fruktansvärd tyngd att släppa allt för att inte återkomma. Även denna kväll vart tung och den vart verkligen som en begravning. På scen upplevde jag en Henric med sorg i ögonvrån och ett orkeslöst tonfall i de toner som annars brukar skjuta adrenalin i höjden. Men med en jäkla stor tacksamhet från dess medmusiker och publikhavet. Syntetblodet rann över hela kroppen, ögonen sökte aldrig kontakt och Henric såg ned i scengolvet eller upp mot taket. För att efter fyrtio minuter tacka för sig.
Ja, Henric säger att troligen är jag hans störa fan genom tiderna och jag bär gärna den titeln eftersom hans musik i mitt liv är lika självklart som varje andetag jag tar.
Efteråt mingla jag vidare och såg Henric stundtals i lokalen. När jag såg min chans gick jag fram och höll i hans händer. Och sa att jag tror på honom och att det spelar ingen roll vilka ord han väljer om att tro på sig själv till att inte tro på sig själv. Oavsett val av ord och val. Kommer jag förbli ett fan till han utan att dömma. NEJ blev hans ord. Vi tog hårdare i händerna och svängde lite varann med armarna. Jag sa åter igen mina ord. Och Henric svara mig Tack. La armarna om mig och en puss mitt på håret och ett stort leende. Någonstans fick ja denna lilla människa växa för kvällen och jag vart så tacksam. För är det något Henric fått mig till är att växa och nu fick jag allt ge tillbaka. Cirkeln vart sluten. En helkväll med Henric var för bra för vara sann.
Många plus i kanten
Din biobiljett ger fritt inträde till konserten och förtur i kön på Debaser!
Först vart det lite stressigt att veta filmen slutar samma klockslag som då spelningen börja. Men väl på plats visade de sig vara ungnefärliga tider och att jag fick förtur i kön gjorde att jag fick en bra plats för att se spelningen.
BONUS! Min hyllning till Henric och mitt sätt att se ett MÅSTE att se dokumentären om honom...
Klicka på bilden för komma till klippet med HDLC Kulturnyheterna 2013-09-24
Och så kom jag även på då jag såg klippet den 24 september runt 22 tiden och bara satt i tårar. Det var tre minuter av en kort intervju med Henric och jag var livrädd inför orka se en hel film, Dessa tankar bara snurra i huvudet på mig minuterna innan filmen spelades upp på den stora bioduken. Samtidigt som jag varit nyfiken i närmare tre år och kunde inte tänka mig annat än just se filmen. Att se Henric live direkt efteråt var en krock i känslor men en behövlig befrielse inifrån.
Och det här klippet ser jag gärna om och om igen tills filmen kommer på dvd. Inledningsvis hör man min nya favvo,med på hans skiva, Blackie Lawless. En perfekt början på något pågende för att citera en facinerande människa som jag känt till sedan min nio årsdag "När jag tänker på en förestående död så är det liksom som så att jag har inte tid att göra grejer jag inte vill göra. Jag känner en väldigt stark hopplöshet liksom. Jag har verkligen slutat kolla på nyheterna och sluta läsa tidningar...för att vad folk håller på med...aaa, jag måste verkligen kolla bort...Jag kan verkligen inte ta del av det där...för att jag...känner att folk är helt dumma i huvudet! Och det gäller allt, du vet, allt från de här krigsgrejorna till att "Jag göra mina läppar stora som...du vet..två apelsinklyftor" " Och hans visuella uttryck och sättet att det ska låta mer som en begravning.
Jag gillar dig Henric! och det ligger säkert något i orden då folk ser likheter med oss som de inte kan uttrycka i ord. Det behövs inte. Det bara finns där helt enkelt.
skriven
En underbar rescenssion <3